Marknaden är ingen dunderkur
Ken Loachs nya film ”Järnvägare” inleds när British Rail tar ner skylten, bokstavligen. Det är Thatchers England och privatiseringen av offentlig verksamhet pågår som bäst.
Den grupp järnvägsarbetare som samlas i fikarummet ser vid första anblicken ut som ett odelbart arbetarkollektiv, representanter för det självförtroende som växer ur yrkeskunnande och solidaritet med varandra. Platschefen gör en hopplöst platt figur när han ska förklara vad privatiseringen innebär.
Det är dock bara början, för som platschefen försöker säga mellan skämten:
”Från och med nu kommer allt att fungera på ett annat sätt.”
Så blir det också. Bit för bit bryts både yrkesstolthet och solidaritet ner. I den nya verklighet där konkurrensen och marknaden ska styra finns inte plats för gammaldags föreställningar som fackliga företrädare, avtalade förmåner eller fasta anställningar.
Däremot finns det plats för chefer, advokater och bemanningsföretag. När ett helt samhälle ska leka affär med den grundläggande infrastrukturen får det den ena fantastiska effekten efter den andra.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att Ken Loachs film går upp bara dagarna efter att SJ AB meddelat att man räknat fel. Det fattas en miljard i det nybildade bolagets affärer och skulle inte ägaren skjuta till pengar väntar konkurs.
Framför allt har SJ inte lyckats så bra med sina tidigare upphandlingar. Hela folkets järnväg har helt enkelt tagit för dåligt betalt. Inte av resenärerna utan av kommuner och regioner som ”upphandlat järnvägstrafik”. Dessutom visar det sig att underhållet av bland annat vagnar är eftersatt.
Kanske ska inte järnvägens problem enbart skyllas på avreglering och bolagisering. Det skulle till och med kunna vara så att nyordningen hjälpt till att lyfta fram gamla problem.
Men av den effektivisering som marknaden skulle leda till har inte mycket setts till.
Det politiska ansvaret för den grundläggande infrastrukturen finns dessutom kvar, oavsett om det ska handläggas enligt aktiebolagslagen eller som ett uppdrag till ett statligt verk.
Efter förra veckans chockbesked om tillståndet i SJ kräver de anställdas fackliga organisation Seko att järnvägspolitiken ses över från grunden. Samhällsintressen, långsiktighet och effektivitet måste tryggas.
Marknaden är inte någon patentmedicin för effektivitet, och konkurrens ingen dunderkur för att minska kostnader. Det finns ofta goda skäl till att stora system, som järnvägen eller sjukvården, byggts upp i samhällets regi.
Den brittiska järnvägen har haft problem med säkerheten efter privatiseringen, inte minst för de anställda.
Filmen slutar också illa. Den nya ordningen innebär rättslöshet och rädsla för arbetslöshet för dem som jobbar längs järnvägsspåret. Till sist går det ut över säkerheten.
Det som skulle bli rationaliseringar är i praktiken att arbetsvillkor försämras och anställningsskydd luckras upp. Kanske billigare, men till vilken kostnad?