Minnet värnar människo- värdet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Menar du allvar?

Kommer du inte ihåg det?

– Vad då?

– Vad vi gjorde i sommar?

– Det är klart att jag gör.

– Vad gjorde vi då? Vad i helvete gjorde vi då?

– Ja, vi? Vad var det?

Replikskiftet är från Lars Noréns fantastiska pjäs ”Stilla vatten”. Jag såg den på Judiska teatern i höstas. Personerna i pjäsen har problem med minnet. De är levande döda, isolerade i sig själva och oförmögna till djupare relationer. Replikerna går förbi varandra. Förståelse uppstår sällan.

– Utan minne är vi inte människor. Utan rötter ingen framtid, sade kulturminister Marita Ulvskog vid högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag i går.

”Att minnas för framtiden” löd temat. Den nya myndigheten Forum för levande historia stod som värd. Till sommaren öppnas ”Minnenas hus” som kulturministern kallar lokalerna på Stora Nygatan i Gamla stan. Historikern Heléne Lööw ska leda denna nya kunskaps- och kulturinstitution och främja arbetet med demokrati, tolernas och mänskliga rättigheter.

Minnet kan vara fruktansvärt. Minnet kan vara underbart. Det ger oss dock det nödvändiga sammanhang som vi behöver för att behålla vår förmåga till empati och förståelse.

Nutidsmänniskan har problem med minnet. Vårt mediala höghastighetssamhälle är fixerat vid nuet. Både dåtid och framtid tycks gå förlorade i en sorts längtan efter den pågående ”kicken”, nu-extasen. Tröga processer som att minnas, att lyssna till erfarenheten, anses förlegade.

Flexibilitetens mantra predikas från politiskt och ekonomiskt håll. Förmågan att glömma blir den omställningsbara, förändringsbenägna människans ideal. I kortsiktighetens samhälle råder konstant minnesförlust.

Risken är att glömskans medborgare tappar sin identitet och förlorar sikten. Bara den som minns kan ta ett ansvar. Minnet handlar om relation, inte teori. Därför hör värnandet om minnet, om den levande historien, till humanismens grund.

– Genom att minnas och försöka förstå vad som skedde i denna den största tragedin i Europas 1900-talshistoria har vi en chans att känna igen tecknen i vår samtid, sade Lööw.

Judeförföljelser sker än i dag. I går berättade Aftonbladet om familjen Sougak från Vitryssland som sökt asyl i Sverige. Till för fem år sedan levde de ett bra och lugnt liv i Vitrysslands huvudstad Minsk. En natt blev äldsta sonen brutalt misshandlad av fyra poliser. Brottet anmäldes. Därefter började förföljelsen.

”Vi ska skära ut judiska stjärnor på era lik” löd ett av de många hoten. Fönstren i hemmet krossades. Stenarna var inlindade i lappar med texter som ”bort från landet judar” och ”döda judar”.

Berättelserna om växande antisemitism och övergrepp mot judar är tyvärr många från det forna Sovjet i dag. Samtidigt trampas gatorna i gamla Europa återigen av nazister. Främlingsfientliga partier har klivit in på den politiska arenan i land efter land. Rasistiska stämningar drabbar judar, muslimer och romer.

Minnet av det oerhörda, det fruktansvärda, måste alltid hållas levande så att vi aldrig mer blundar när människovärdet kränks och aldrig mer tiger när rasismens idéer börjar gro.

Till minnets etik hör nästankärleken.

Helle Klein