Sverige behöver en värnskatt för skolan
21 JANUARI 2013. Skatt och skola
Amerikansk politik har de senaste åren hållits gisslan av en rabiat skattehatare vid namn Grover Norquist.
Han har fått i stort sett varenda republikansk kandidat till kongressen att skriva under ett kontrakt. Det går ut på att kandidaterna aldrig, under några som helst omständigheter, ska gå med på några skattehöjningar.
Målet är en mindre stat. Så liten att den till slut enligt Norquist ska gå att ”dränka i badkaret”. Kontraktet är en viktig orsak till att det amerikanska politiska systemet nu gått i baklås. Statsskulden ökar, nödvändiga investeringar i skola och infrastruktur uteblir. Höjda skatter kan inte ens diskuteras.
I Sverige har vi ingen Grover Norquist. Den rollen har i stället intagits av Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven i oskön förening.
Sedan 2006 har Anders Borg sänkt skatterna med över 100 miljarder kronor. Statens utgifter pressas stadigt nedåt. Före valet 2006 låg de på ungefär
33 procent av BNP. Valåret 2014 kommer de att ligga på under 27 procent. Skillnaden i pengar är då 267 miljarder kronor. Eller ungefär en fjärdedel av hela statsbudgeten.
Steg för steg har finansieringen till välfärden urholkats. Vi börjar närma oss en nivå – kanske är vi redan där – där löftet om skola, vård och omsorg med god kvalitet för alla är omöjligt att uppfylla.
Inte en stat som är så liten att den kan dränkas i badkaret. Men en stat som snart inte förmår göra det som de flesta fortfarande förväntar sig. Och egentligen är beredda att betala för.
Ändå finns ingen seriös diskussion om detta, den kanske viktigaste framtidsfrågan för den svenska samhällsmodellen.
Orsaken är att Stefan Löfven är rädd för att Reinfeldt ska skrika ”skattechock” tills han blir blå i ansiktet om Socialdemokraterna knystar om skattehöjningar.
Därför hukar Socialdemokraterna, med ett budgetförslag parodiskt nära regeringens.
Problemet är bara detta: Även om Löfven accepterar varenda idiotiskt avdrag och allmosa till olika särintressen så kommer Borg ändå att utmåla hans politik som en ”skattechock”.
Därför borde Löfven i stället försöka bryta dödläget genom en skarp konflikt i en fråga där han har en majoritet av väljarna med sig.
En strid som vore både värd att ta och möjlig att vinna är den om alla barns rätt till kunskap.
I sex och ett halvt år har Jan Björklund varit skolminister. Det finns inget annat sätt att beskriva resultatet av hans politik än en katastrof. Resultaten har sjunkit. Tolv procent av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. Allt färre vill bli lärare, och de som redan är det får sämre villkor.
Dessutom blir kunskaperna allt mer ojämnt fördelade. Fattiga barn döms till ett liv i ofrihet medan medelklassens ungar får skattesubventionerad läxläsning.
Det är förödande. För jämlikheten, för friheten, för Sverige.
Socialdemokraterna har snålat och sparat i sin budget, och lyckats skrapa fram två miljarder till fler lärare i lågstadiet.
Det är bra. Men det är inte politik som på allvar skulle lyfta skolan.
För det krävs större satsningar.
Fundera själv. Vad är viktigast för Sverige: en skola för alla med god kvalitet och bra lärare, eller sänkt bolagsskatt som ändå till stor del går till ökade vinster för storbankerna?
Rätten till kunskap är en ödesfråga för Sverige. Det är en fråga med tydliga ideologiska skiljelinjer. Det är en fråga där regeringen misslyckats, och där till och med direktörer och näringslivets intresseorganisationer nu mullrar missnöjt.
Och det är ett område där de flesta begriper att det behövs mer resurser.
En värnskatt till skolan, i stället för en bolagsskattesänkning som ingen efterfrågat. Det vore en bra konflikt i valrörelsen 2014.