Politiken flyttar in i teater- salongerna

Den väldiga salen i Bournemouths internationella centrum vibrerade, sången nådde bort mot de vitkalkade klipporna: ”Så höj den röda fanan. I dess skugga ska vi leva eller dö. Fastän de fega ryggar tillbaka och förrädarna hånar oss, så ska vi stolt höja vår röda fana.”

En försångerska, ungefär som på fotbollslandskamper, ledde allsången. Tony Blair kom loss: ”Arbetarnas flagga är i djupaste rött, den sveptes ofta kring våra martyrer.”

Partikongressernas höjdpunkter, för mig, är ofta parentationerna och de gamla kampsångerna. Hur falska ackorden än tjuter så ekar de vacker historia.

Ålderssymptom, inser jag och skakar hand med Michael Foot, 90 år, labours största valfiasko men fylld av klassisk bildning och minnen från George Orwell, Bevan och rentav lord Byron.

– Unge man, ni måste bevara er suveränitet. Säg nej till euron, hälsade mig Tony Benn, vänsterns evige ädling, när vi för tre veckor sedan möttes på fackföreningsrörelsens, TUC:s, kongress. Benn är 78 och har små anspråk på ungdom.

Labour-kongressen serverades i teaterform, ett slags kammarspel, på själva öppningsdagen. Channel 4, den bästa tv-kanalen, visade ”The Deal”, den uppgörelse som Tony Blair och Gordon Brown ordnade på krogen Granita, samtidigt som den gamle partiledaren John Smith stod lik.

Blair, Browns elev och partiets kristliga outsider, skulle bli ledare för en period och sedan lämna över till rörelsens egen skapelse, skotten Brown. Jag skulle gärna se en liknande föreställning med Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt.

Granita-dealen fortsatte som föreställning också på kongressen. En massivt svettig Brown som tungt delade med sig av ord som ”jämlikhet”, ”labours själ”, ”klass” och ”fattigdom”.

Blair som sa sådant som: ”Ledarskap skapas av instinkt.” ”Det verkliga valet: Framåt eller bakåt. Jag kan bara gå i en riktning. Jag har ingen back i min växellåda.”

– Jag blir kräkfärdig av den sortens språk, förklarade Polly Toynbee, The Guardians skarpa kolumnist.

Kongressdelegaterna piggnade till och hyllade sin Tony så att det sken ledarkult över hela nationen.

Utanför kongresslokalen delade ungdomar ut klistermärken ”I love Tony”. Mannen i kön framför mig viftade bort märket. ”Jag är medlem av ett politiskt parti. Inte en fanklubb.”

Dramat Blair–Brown flyttas drygt trettio år tillbaka i tiden på National Theatre och förändrar centrum från maktkamp till djup lojalitetskonflikt. Michael Frayn, som med sin pjäs Köpenhamn gjorde stor dramatik av forskarnas ansvar för atomvapnet, låter Willy Brandt möta sin förrädare Günter Guillaume. Denne bokstavligen älskade Brandt och hans familj men drevs av sin andra lojalitet, den till DDR:s spionorganisation, att krossa den tyske förbundskanslern. På scenen finns också Herbert Wehner och Helmut Schmidt, länge Brandts betrodda men inför hans fall var båda snabbt beredda att släpa honom ur historien.

Brandt-tragedin associerar i Storbritannien till doktor David Kelly, den ledande vapenexperten som av allt att döma drevs till självmord för att han avslöjade några av regeringens lögner om skälen till det vanvettiga Irak-kriget. Statens lojale tjänare Kelly krossades av makten när han sa det som numera alla experter, också CIA:s, bekräftar: Saddam Husseins Irak hade inga massförstörelsevapen.

Bush och Blair sålde kriget som om de krängde kylskåp, säger Hans Blix, vars kommande bok om krigsmanipulationerna blir den viktigaste en svensk liberal någonsin givit ut. New Statesman-skribenten John Kampfner berättar i sin bok ”Blair’s Wars” (översätt den) om hur CIA uppmuntrade politiskt Bush-bekännande skribenter att förtala Blix i så många medier de kom över.

CIA hittade en gammal villig folkpartiledare för ändamålet.

I en tid när politiken förvandlas till teater är det antagligen naturligt att Perssons nya utrikesminister kommer från Svensk Scenkonst.

Följ ämnen i artikeln