Klart LO-chefens lön har betydelse
Häromdagen publicerade LO en rapport om maktelitens inkomster. En svensk toppdirektör tjänar lika mycket som 54 industriarbetare. Så stor har inte skillnaden varit sedan 1950, den tid som täcks av LO:s siffror.
Det skrev jag förstås på ledarsidan.
Efteråt dominerades mejlen från läsarna av en fråga. Hur mycket tjänar egentligen LO:s ordförande, alltså Karl-Petter Thorwaldsson.
Det är enkelt svara på. Siffran finns i rapporten.
År 2015 hade LO-ordföranden en årsinkomst på 1 120 391 kronor. Per månad blir det drygt 90 000. Avtalssekreteraren på LO - alltså den som samordnar löneförhandlingarna - tjänade 991 576 kronor, och ordföranden i TCO 1 618 745 kronor. Svenskt Näringslivs vd hade en inkomst på 7 696 096 kronor och statsministern på 2 139 701 kronor.
Allt står i LO:s rapport.
Håll ögonen på makten
Den som vill kan säga att andra makthavares löner bleknar i förhållande till direktörernas fantasiersättningar. Men det vore att göra det lätt för sig.
Vi måste hålla ögonen på makthavare, också om deras löner inte når upp till toppdirektörernas.
I vardagen går den stora skillnaden inte mellan att tjäna en industriarbetarlön - eller mindre än så om du till exempel är barnsköterska eller pensionär - och direktörernas 54 löner. Den riktigt stora skillnaden går mellan att få en eller till exempel två eller tre industriarbetarlöner.
Den skillnaden kan avgöra om det finns pengar till semester, bilreparationen eller ungarnas träningsavgifter. Och det är en skillnad som får politisk betydelse.
För den som tjänar bättre blir nog ofta räntan och prisutvecklingen på bostadsrätter viktigare än allmännyttans byggplaner. Rutavdraget blir viktigare än äldreomsorgen och marginalskatten angelägnare än priset i kollektivtrafiken.
Så där skulle jag kunna fortsätta.
Perspektivet förskjuts
När nästan alla som fattar besluten om samhällsutvecklingen, antingen det handlar om politik, ekonomi eller - som här - opinionsbildning, tjänar flera gånger mer än vanliga löntagare förskjuts perspektivet.
Det påverkar vad som uppfattas som problem, och vilka lösningar som känns rimliga.
Antagligen är det delvis därför klyftorna har kunnat växa nästan oavbrutet de senaste 35 åren.
Det betyder inte att vi måste ha något slags utopiskt likalönssamhälle, eller att alla makthavare borde leva på existensminimum. Det blir lite tramsigt.
Men det betyder att makthavarna borde vara lite ödmjuka.
Det finns politiska åtgärder som ökar jämlikheten. Sverige har prövat dem. Det är inte säkert att det skulle gynna alla beslutsfattare, men progressiva skatter, socialförsäkringar som fungerar efter inkomstbortfallsprincipen och likvärdiga offentliga välfärdstjänster har faktiskt fungerat förut.