Jag var för tunn, smal och blek

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Pojkar blir allt mer kroppsfixerade, skriver Göteborgs Posten, GP. Tidningen har frågat skolsköterskorna i Göteborgsområdet. De beskriver hur pojkar i femtonårsåldern är missnöjda med sina kroppar.

Flickor pressas att bli smalare. Pojkar vill ha större muskler. De tittar på sina idoler, Hollywoodskådisarna, tv-spelshjältarna och idrottsmännen, och börjar leta efter den snabbaste vägen till snyggare biceps. ”De frågar hur man kan gå upp i vikt eller bygga muskler snabbare”, säger en av sköterskorna i GP:s enkät. ”Dom köper mängder med kosttillskott. Är ständigt rädda för att inte duga”, säger en annan.

Jag tror på deras uppgifter. Tyvärr tror jag inte att det är ett alldeles nytt fenomen.

Min egen generation växte upp med Big Jim-dockor och serietidningarnas ”superhjältar”, som alla hade enorma biceps och svällande bröstmuskler. När vi kom i tonåren bytte Hollywood ut 1970-talets tunna Paul Newman-typer mot skådisar som Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger. Jag har inga som helst belägg för uppgiften, men jag är nästan säker på att en amerikansk genomsnittsskådis år 2009 måste ha tio kilo muskler mer på kroppen än för 30 år sedan.

Samtidigt började alla sola solarium. Det var inte okej att vara blek, inte ens mitt i vintern.

Jag tror de flesta av oss som blev vuxna på 1980-talet hade komplex för våra kroppar. Jag hade det i alla fall. Jag var för tunn, smal som en sticka och blek som en vaxdocka, vilket både kompisar och vuxna av någon anledning hela tiden påpekade.

När jag var femton löste jag ett årskort på badhusets gym och slet som ett djur till tonerna av Moonlight Shadow av Mike Oldfield. En tonårings perfekta mix av svett, längtan, död och romantik.

Efter ett halvår hade jag lagt på mig ett par hekto muskler och såg ut exakt ut som tidigare.

Som de flesta andra längtade jag bort. Ett tag ville jag helst av allt bli nybyggare i Kanada. En svensk 1900-talets Davy Crockett, som i harmoni med kropp och natur strövade fram genom vildmarken på jakt efter föda och pälsverk. Bortom alla sociala krav.

Jag kom lindrigt undan. Inga anabola, inget våld och ingen vapenfixering, och ett självförtroende som med tiden kunde få näring av annat än muskler och fysisk styrka.

Alla har inte samma tur. För tjejer skrivs de sociala kroppsnormerna ut som ätstörningar och dåligt självförtroende. För killarna är sambanden inte lika tydliga, men för mig är det uppenbart att mäns våld mot kvinnor och mot varandra är länkade till den socialt präglade bilden av manlighet. Journalisten Stephan Mendel Enk skrev om det där för några år sedan i boken ”Med uppenbar känsla för stil”.

I dag inser jag att Davy Crockett inte bor i Flen. Ändå undrar jag ibland varför jag egentligen gör de där femton armhävningarna varje morgon. Är det för att jag vill känna mig i form? Eller för att få samma bröstmuskler som Big Jim?