Kris på toppmötet, precis som vanligt

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Krisen präglar EU:s toppmöte som inleds i Bryssel i dag. Finanskrisen är djupare och mer vittgående än någon kunnat ana för bara några veckor sedan. ”Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva en sådan här kris under min livstid”, som nobelpristagaren Paul Krugman uttryckte saken häromdagen.

Faktum är att det nästan alltid är kris i någon form när EU:s ledare träffas. Det första toppmöte jag bevakade som ledarskribent var i Helsingfors för snart tio år sedan. Den gången var det köttkrisen som stod på dagordningen. Eller rättare sagt: britternas problem med galna kosjukan, och fransmännens blockad mot brittiskt kött.

Sedan följde kriserna slag i slag: terrorattacker, kriser i Mellanöstern, kriget i Irak.

Sällan har EU:s mäktigaste politiker haft tid att samtala om mer långsiktiga problem. Eller mer långsiktiga lösningar.

I eftermiddag ska man fortsätta samtalen om det krispaket som finansministrarna tog för några dagar sedan. Den svenska regeringen kräver att unionen enas kring gemensamma regler för bankgarantier, hur staterna ska skjuta till pengar till banksystemet och hur man ska rekonstruera kapsejsade banker.

Det är bra förslag, men det handlar trots allt bara om städregler. Hur det politiska systemet ska agera när ekonomin kraschlandar. Mer långtgående förslag om reglering av bank- och finanssektorn står inte på dagordningen. Det är frågor som EU inte har med att göra. De ligger kvar på nationell nivå. Ändå är det just sådana gräns-överskridande överenskommelser som skulle behövas om man vill förhindra framtida kollapser.

Som av en händelse sammanfaller toppmötet med FN:s världslivsmedels- och världsfattigdomsdagar. I den bästa av världar skulle detta göra att debatten kommer att handla mer om dem som drabbas hårdast av finanskrisen.

I förrgår varnade Världsbanken och IMF för att cirka 30 av de fattigaste länderna har fått problem då exporten och investeringarna minskar på grund av kreditkraschen i de industrialiserade länderna. De vädjade om mer pengar för att hjälpa dem ur den värsta krisen.

Redan före krisen hade stigande mat- och energipriser gjort livet svårare för miljoner människor. Enligt Världsbanken har 100 miljoner människor tvingats ner i fattigdom bara i år. Störst är problemen i södra Afrika. Men där räddningsinsatserna i västvärlden räknas i tusentals miljarder kronor omfattar stödet till fattiga länder något hundratal miljoner.

Krisen hotar FN:s millenniemål om att halvera fattigdomen till 2015, och målet att radikalt minska hungern i världen tycks nästan omöjligt att nå.

Den svenska millenniemålskampanjen kräver att det svenska ordförandeskapet i EU nästa år gör världsfattigdomen till unionens huvudfråga.

Personligen gillar jag det förslaget.

Men nästa år är det säkert någon ny kris som står på dagordningen.