Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Sigfrid

Metaforiska samlag är inte vägen till frälsning

”Nära det vilda hjärtat” på Lunds konsthall försöker göra sex mystiskt igen

Publicerad 2025-02-02

Kinga Bartis: ”Heart over Hipp, Head Over Heart, Above the Clouds” (2024), kol på duk och ”For Whom We Sow the Seeds” (2023), olja på linneduk (båda courtesy konstnären och Galleri Nicolai Wallner, Köpenhamn).

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Nära det vilda hjärtat, Lunds konsthall


Åtminstone sedan Occupy-rörelsen för femton år sedan har samtidskonsten behärskats av en illa genomtänkt aktivism. Klart konsten ska vara med och förändra världen! Detta har sedan kunnat ske genom antirasistisk kulturkamp eller esoteriska irrläror, för i sökandet efter osynliga strukturer är steget till vidskepelse ofta kort. Konfirmationsbias (förmågan att se det man vill se) blev den nya religionen, och Hilma af Klint heligförklarades som konstens stora kvinnliga geni.

En som framgångsrikt har navigerat detta minfält är curatorn Lisa Rosendahl. Hon har tidigare gjort storskaliga utställningar om Sveriges koloniala historia, och står nu bakom ”Nära det vilda hjärtat” på Lunds konsthall, inspirerad av den brasilianska författaren Clarice Lispectors roman med samma namn.

Max Walter Svanberg: ”Hommage à Rimbaud” (1971), gobeläng (courtesy Statens konstråd).

Precis som det låter så är detta konst för finsmakare som gärna tjusas av konstens sinnliga, erotiska eller mystiska åtbörder. I stället för att utbildas om kolonialismen ska vi konfronteras med konstens urgamla (eviga?) gåta. Så förstår jag premisserna för utställningen som samlar verk av ett tiotal konstnärer ur olika generationer och från olika delar av världen.


Det hela inleds på ett högst angenämt sätt med två storskaliga nakenakter av den hippa danska målaren Kinga Bartis. Den röda duken ”For whom we sow the seeds (2023) visar en androgyn figur som omfamnas från två håll, samtidigt som hen plockar av sitt huvud och ger det till en fjärde figur som sitter bredvid. Jag tolkar Bartis lite slappt målade backanal som en kritik, rentav en kastration, av förnuftet, och en uppmaning till publiken att närma sig konsten via sinnena.  

Äntligen nås det klimax som besökaren gått och väntat på

Bartis har också målat några snirkliga penseldrag direkt på väggen. Likt en stilla bris lockar de min blick vidare upp mot konsthallens entresolvåning. Där hänger en lyxig gobeläng i guld av Max Walter Svanberg (1912–1994) som på 1940-talet var med och grundade den surrealistinfluerade skånska Imaginistgruppen. Gobelängen har placerats så att Svanbergs fantasifoster kikar fram precis över räcket. Så jobbar en skicklig curator, för jag blir förstås genast nyfiken på vad som väntas runt nästa hörn. Men först stannar jag till framför ett litet svart-vitt fotografi från 1970-talet av den amerikanska Moder Jord-feministen Mary Beth Edelson. Även Edelson har blivit av med huvudet, som ersatts av en snäcka. Hennes nakna bröst väcker liv i den sinnliga lockelsen.


Jag vandrar vidare genom konsthallen som har inspirerat Rosendahl att jobba med spiraler och snäckor. Känslan är lite förströdd, inget verk förmår riktigt engagera mig. Det är först på andra rundan jag inser hur ångande het Svanbergs gobeläng är med sina märkliga båtar som glider in och ut ur varandra och groteska figurer som befinner sig i olika stadier av extas, vilket visas genom att de i mindre eller högre grad fått djurlika fysionomier. Wow-wow-wow, här händer det grejer!

Mary Beth Edelson: ”Goddess Head/Soft” (2007), digitalt tryck, från ”Femfolio”, edition 9/60, publicerad av Brodsky Center, PAFA, Philadelphia.

När jag därefter tar mig tid att sitta igenom Antje Majewskis en timme långa film ”The Shell/Issa Samb(2011) så börjar saker falla på plats. Filmen visar ett vindlande samtal mellan Majewski och den senegalesiske konstnären Issa Samb (1945–2017). De pratar och pratar, guru och lärjunge. Plötsligt börjar Majewski andas tungt, och faller i extas efter att ha fantiserat om havet som hon lyssnar på i en snäcka. Äntligen nås det klimax som besökaren gått och väntat på.  


På våningen över hänger Gudrun Åhlbergs (1921–2014) gåtfulla collage av bilder ur porrtidningar. Nu trillar polletten ner. Den gåta vi bjudits in att avnjuta är inget mindre än sexualitetens gåta. För att återförtrolla den profanerade sexualitet vi ser i exempelvis porren ska konsten och erotiken förenas i en gemensam relation till det osägbara mysteriet … så tolkar jag utställningens budskap.

Men är det verkligen en god idé att försöka stoppa tillbaka sex-anden i flaskan? För att se var det brukar landa när vilsna människor får för sig att sexualiteten ska frälsa dem via helig extas kan jag tipsa om dokumentärenHoly Fuckpå Svt Play. Självsuggestion är ett fascinerande psykologiskt fenomen, men knappast vägen till frigörelse. Säg nej till vidskeplighet, gott folk.

Ljudet, konsthallen och det offentliga
Ljudet, konsthallen och det offentliga
37:55
Hur ”Sagan om ringen” blev techmiljardärernas ideologiska kompass
Hur ”Sagan om ringen” blev techmiljardärernas ideologiska kompass
55:11