Något rubbas i min syn på vad kärlek kan vara
Kristina Matouschs minimalism utmanar
Publicerad 2024-11-17
Kristina Matousch, Varbergs konsthall
Kristina Matouschs utställning på Varbergs konsthall är döpt till ”öm våldsam äcklig kärlek”. Att titeln inleds med gemen i ”öm” gör att jag först felläser den som ”Kristina Matousch om våldsam äcklig kärlek”.
Traditionellt sett har konst om kärlek antingen gestaltat något som går att identifiera som kärlek, spelat på drömmen om en oförmedlad ren kärlek, eller granskat kärlekens ideologi. I Varberg däremot står det genast klart att här handlar försöket om något annat. Något om språk och form.
Den lackade vägskulpturen ”Swat” (2022) liknar en vriden rutmönstrad flugsmälla. Jag googlar ”Swat” och hittar akronymen för ”Special Weapons and Tactics”. Om det finns en ömhet här så närmar den sig ett sexverktyg i en sadomasochistisk njutningslek. Men verket öppnar också upp ett språkligt gap mellan orden ”öm våldsam äcklig kärlek” och den smiskande händelsen, gestaltad som ett fryst ögonblick, avskuret från världen.
Vid första anblick antyder ”Swat” och de elva andra postminimalistiska verken att det enda konsten kan göra är att böja och bända på språkliga tecken. Men mer än kärlekens språk handlar det också om dess tid och rörelse. Många verk bokstavligen fryser konkreta rörelser i ett slags skulpturala stillbilder.
Här anas problemet med kärlekens tidslighet. Frågan är om denna kärlek är ett uttryck för något ouppnåeligt och som därför alltid haltar sig fram mellan ömhet, våld och äckel? Eller gestaltar de sinnliga kategorierna i utställningens titel snarare olika aspekter av kärlek som skapandekraft? Jag vete tusan, men helt klart finns det något ouppklarat i förhållandet mellan utställningstiteln och verkens form.
I ”Head” (2022) har Matousch låtit ett bowlingklot hänga stilla och tungt från taket, spänt, hindrat från att falla. Mitt i klotet är ett hål, en geometrisk form som återkommer bland annat i äggkartongverket ”Without” (2024) och i takskulpturen ”Filling” (2024) där avgjutna ostbågar fyller hålen i en månformation. ”Filling” är vitmålad, som för att ta spjärn mot vitgörandet av det antika arvet under upplysningens heydays. Sällan har äcklandet med ostbågar getts en sådan arkaisk air. Oklart varför.
Stramheten i utställningen bryts av ”Within” (2024), ett runt rum i rummet, uppbyggt av toarullar av enklare snitt. Den lite fladdriga känslan i papperskvaliteten tar den allmänna spändheten i utställningsupplevelsen tillbaka till en dov slapphet. Eller betecknar skulpturen en ny definition av ömhet?
För den som letar efter något stereotypt romantiskt i Matouschs kärleksgestaltning letar förgäves. Verken strävar inte efter att omedelbart lösa upp sig i någon sorts igenkännbar närvaro av kärlek – i stället vårdar de en vag avantgardistisk impuls att bryta mot en kärleksnorm. Men eftersom en sådan norm inte pekas ut, saknas en förutsägbar normkritik. Det gör utställningen utmanande på ett ovanligt vis.
Jag är inte säker på att ”öm våldsam äcklig kärlek” ger mig en ny syn på kärlek, men visst är det något som rubbas. Denna marginella effekt stärker förhållandet mellan konstnären Matousch och mig som konstkritisk representant för vem som helst i en värld av betraktare.
Det slår mig hur detta kritiska förhållande blivit allt ovanligare i en konstvärld alltmer upptagen vid postkritisk närvaro och liveness. Tendensen att tona ner den kritiska förmedlingen som konstens kärna innebär visserligen en intressant sak: att konturerna kring konstobjektet som varuform blir otydliga. Det blir helt enkelt svårare att göra konsten till fetisch. Dilemmat är att även konsten som kritiskt objekt då lätt ersätts av en slags nuets mystiska karisma, något som är helt frånvarande i Varberg.
Matousch påminner om att konsten faktiskt inte behöver gravitera mot det nuflöde som förenar allt, från Tiktok, mindfulness, finansmarknad till gig-kriminalitet och tinder-dating. Kristina Matouschs kärleksformalism vägrar att underställa sig en sådan ordning, genom en konst som stoppar nuets flöde. Kritiskt och otidsenligt så det förslår.
