I dag hade inte Ruben Östlund haft en chans
Politiken har gjort det svenska kulturlivet till en hobby för rika
”Jag gillar inte ’Gitarrmongot’”, skrev Aftonbladets Jens Peterson i recensionen av Ruben Östlunds långfilmsdebut för 20 år sedan. En perifer debatt om varför Svenska Filminstitutet (SFI) hade valt att finansiera detta ”’Jackass’ utan hjärta” utbröt. 2004 var också senast som en så låg andel av statsbudgeten gick till kultur: 1,2 procent av statens samlade utgifter.
2024 är året när den moderna svenska kulturpolitiken, född för femtio år sedan, skrotas. Det sker bakvägen, utan nämnvärd protest. Metoden är åderlåtning. Så länge som jag kan minnas har företrädare för borgerliga regeringar slängt ut radioapparater genom fönstret. Det har mest varit show. Lena Adelsohn Liljeroth, den forna moderata kulturministern, må ha vurmat för privat kapital i kulturen men inte ens hon genomdrev större förändringar. Men när Socialdemokraterna på tiotalet lade ut kulturministerposten på miljöpartistisk entreprenad öppnades ett fönster: sossarna sket uppenbarligen i den kulturpolitik som de själva formulerat. Kulturen degraderades till ett politiskt särintresse.
Hur ser den nya svenska kulturpolitiken ut?
Tja, så här:
Studieförbundens statsbidrag minskar med en halv miljard. Musikhus, replokaler och scener över hela landet försvinner.
SFI fasar ut en rad stöd ämnade att hålla det svenska filmfältet vid liv, de som skulle säkerställa att bolag och talanger inte dör mellan produktionerna. Förändringarna slår direkt mot mindre aktörer, som ett kort tag till utgör 41 procent av svensk film.
Statens fastighetsverk höjer, på uppdrag av regeringen, hyrorna för en lång rad kulturinstitutioner. Operans renovering innebär att hyran med dagens hyresmodell skulle höjas från 23,5 miljoner kronor årligen till 230 miljoner kronor. Nyss berättade Dramatenchefen Mattias Andersson för DN att nationalscenen inom tre år inte kommer att kunna bedriva repertoar med ensemble på det sätt som görs i dag.
2025 står konstnärer och kulturproducenter alltjämt utanför trygghetssystemen
Pandemipolitikens omsorg om kulturlivet blev kortvarig. Tidigare i år fick jag, som delägare i ett litet skivbolag, ett mejl från Kulturrådet som presenterade ”ett nytt stöd på musikområdet”. Det visade sig vara en sammanslagning av de tre tidigare existerande. Samma Kulturråd meddelade mig också nyligen, denna gång i min roll som förlagschef, att ersättningen för distributionsstöd – det så kallade litteraturstödet – till förlagen återgår till 50 procent av inköpspriset, efter att ha höjts till 75 procent tre år tidigare. Nivåerna för 2024 års litteraturstöd är åtta miljoner lägre än i fjol. Den totala anslagsfördelningen 2023 minskade med 37 procent. Samtidigt låg inflationen på långt över tio procent. 2025 står konstnärer och kulturproducenter alltjämt utanför trygghetssystemen. De löper åtminstone lite mindre risk att bli förkylda.
I våras öppnade också ansökan till Tillväxtverkets produktionsstöd, som skulle rädda den svenska filmbranschen. De hundra miljonerna tog slut på en minut och sju sekunder. Segrarna blev kolosserna: produktionsbolagen Warner Bros och Viaplay. Logiskt i en värld som prioriterar den med resurser, den som vet att konstruera ett script som följer debila först-till-kvarn-principer. Utrymmet för den som står utanför det här landets kulturella oligarki att ta del av de sinande pengarna reduceras. Detta gäller samtliga konstnärliga verksamheter. Det är inget felslut, utan en eftertraktad konsekvens av politiska beslut.
Den nya kulturpolitiken delegerar ansvaret till konsumenten. Det är hon som borde gå på mer bio, lyssna på mer musik, läsa lite mer. Vår så kallade kulturminister Parisa Liljestrand framhåller sänkta skatter som den viktigaste reformen för Sveriges kulturliv, ity konsumenten kommer shoppa fler kulturupplevelser. Men konsumenten är vid det här laget maktlös, lealös och värdelös; hjälplös inför techbolagens data. Musikindustrin får tjäna som exempel för vad som händer när vårt konstintag säljs ut till Spotifys techbros: Ett meningslöst men oändligt flöde av ljud. Daniel Ek är mannen som sänkte värdet på en hel kulturform till tre öre. Det släpps mer musik under ett dygn i dag än under hela 1989. Inte en människa bryr sig. Filmen och litteraturen följer nu samma stig.
Kunden, vår last action hero, är inte beredd att betala mer än en låg prenumerationsutgift. Staten vill inte pröjsa intäktsbortfallet. Vinnarna blir de underhållningsbolag som representerar tillräckligt många rättigheter för att ständigt streamas av en kritisk massa. Artisterna, författarna och filmskaparna får de smulor som blir över, varför de antingen reducerar sig själva till reklampelare och clowner, eller bara lägger ner.
Frågan handlar inte om att oknulliga konstnärer ska ha råd med bärs. Det handlar om att konst ska finnas till. Men när statsbudgeten presenterades i september var Parisa Liljestrands enda kommentar till en kulturbudget som inte räknar upp en spänn, samtidigt som staten via andra myndigheter mångdubblar dess utgifter, att hon var ”jättenöjd”. Det är i sammanhanget värt att notera att inte heller oppositionen pallar satsa mer.
En radikal kulturpolitik kan bestämma hur stor del av ett lands offentlighet man får äga
Ansvaret för pengabortfallet ligger också på de myndigheter som lägger pengarna på sig själva. I Kulturrådets årsredovisning för 2023 framgår att varje bidragsgivning, utöver själva bidraget, i genomsnitt kostar myndigheten 16 100 kronor (sid 18). En bokutgivning kan samtidigt som mest tilldelas 40 000 kronor i litteraturstöd. I årsredovisningen konstateras att handläggningsprocessen behöver ”effektiviseras”. Kulturrådet får väl vända sig till Svenska Filminstitutet för inspiration, som – understödda av sin styrelseordförande Gunilla von Platen – nyss kapade 15 procent av personalen. SFI (som en gång lät Vilgot Sjöman, Roy Andersson och Jörn Donner debutera) styrs nu av en galning från ”Draknästet”, som blivit svinrik genom att sälja kundserviceföretaget Xzakt Kundrelation till riskkapitalister.
Det fanns en tid när Sverige belönade sina begåvningar. I dag slussar vi dem till manusworkshops på Warner Bros. De få statliga stödpengar som finns skickas till breda produktioner, globala skivbolag och dominerande förlagsgrupper. 2024 behöver ingen moderat slänga ut tv:n genom fönstret. Det finns ändå inget att uppröras över. Zeitgeist säger att störst är bäst. Det nya, det sökande, det utmanande göre sig icke besvär. Den bästa konsten är den som tilldelas Augustpriset, även när den är en inbunden pappablogg. Resultatet är den minsta gemensamma nämnarens kultur.
Ett motstånd är möjligt. En radikal kulturpolitik kan bestämma hur stor del av ett lands offentlighet man får äga. En visionär kulturpolitik kan förbjuda musikbranschens dominanter att ha ägarandelar i Spotify. En modig kulturpolitik – och nu kommer väl marknadsliberalerna i Svenska Förläggareföreningen att vilja utesluta mig – kan innebära att de två techförlag som kontrollerar den svenska bokmarknaden inte tillåts att motta litteraturstöd. En progressiv filmpolitik kan säkerställa att inga stödpengar går till internationella nöjeskonglomerat. Framför allt kan den fördela para, i ett land på tio miljoner invånare där ”kundunderlaget” inte finns.
I stället får vi ”kultur” som är räddhågsen eller övertydligt bred. Inte en potentiell konsument ska skrämmas bort. Men när SFI:s vd Anna Croneman säger att färre filmer ska få en större del av filmstödet och att ”det har skett en sammanblandning mellan talangutveckling och att göra mediokra filmer”, vad betyder det? Minns att David Bowie under sextiotalet var en fjollig, sminkad sökare, han fick fett med stryk, och det självbetitlade debutalbumet var ett kommersiellt och artistiskt misslyckande. Ruben Östlunds ”Gitarrmongot”, som inledde den här texten, är knappast perfekt. Men den lade grunden för två guldpalmer och tre Oscarsnomineringar. Vi brukade vara överens om att just detta – att chansningen på det okända och ofärdiga är en förutsättning för sann konst.
Den nya svenska kulturpolitiken säger i stället såhär: Konst skapas av den som är tät och etablerad. Den som skriver en bok är inte längre den som har mest att säga, utan den som har mest intjänade semesterdagar. Den som får göra film är den som redan har hundra miljoner i tillgångar. Den som gör musik lär sig att spela via privatlektioner. Den nya kulturpolitiken reducerar konst till en hobby, en bisyssla, ägd av den som äger.
En gång skapade det här landet Umeå Hardcore. En gång fostrade vi Mai Zetterling. Nu ska vår ekonomiskt curlade militär i stället försvara 300 variationer på ”Sunes jul”. Här kan inga vilda fantasier överleva.
Café Bambino: Festa med Henrik Brandão Jönsson och Victor Malms twitterfeed
