Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

• Det brukar sägas att Sveriges ekonomiska elit inte är intresserad av kultur men stämmer det?
• Sverige har blivit ett land där de som redan har får mer: på 25 år har antalet miljardärer gått från 28 till över 500, och på samma tid har de tillsammans blivit 30 gånger rikare.
• I fyra texter undersöker Kristofer Andersson hur de superrika förhåller sig till kultur och bildning – och hur det påverkar oss andra.
• Del 2: En ny generation fostras.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Come on baby, eat the rich

Put the bite on the son of a bitch

– Lemmy

Att bli brutalt rik får ofta långtgående konsekvenser för din livsstil. Det gäller mest av allt de som noga valde sina föräldrar. 

När det här skrivs är antalet svenska miljardärer 542 stycken. Beroende på börsens formkurva kan de möjligen vara 541 vid publicering. I fjol låg deras sammanlagda förmögenhet på 3 514 miljarder kronor. Redan på nittiotalet kontrollerade familjen Wallenberg indirekt en tredjedel av landets BNP.

Tidningen Connoisseur, som delas ut till landets mest välbeställda människor, har på tio år höjt gränsen för utdelningsgrundande inkomst från 1,2 miljoner till 2,5 miljoner kronor årligen.

De styrande har blivit fler, men skymtas sällan.

På nittiotalet grundade Stockholmsgängen Neb och IG dåtidens skamlösa bratkultur på det nyuppfunna Stureplan. De föregicks av The Lost Boys. Epicentrum för den tidens vräk var lägenhetsfesterna på Artillerigatan. Många av medlemmarna hör i dag till samhällets yttersta elit.

I dag har en ny generation tagit över. Viktigast av allt är att vara trevlig.

Knappt det räcker: ”Supertrevlig”, är hållningen du jour. En supertrevlig människa känns igen på att den använder orden ”topp” och ”tipptopp”. Oborstade nollor avfärdas genom att de ombeds tänka på ”tonläget”.

Hårt arbetande hedersknyfflar således. Non?

”Många ur den nya generationen rika, alltså de som är födda på åttio- och nittiotalet, har aldrig jobbat”, muttrar en person väletablerad i Stockholms exklusiva kretsar. ”De säger att de driver en startup, eller har något techföretag. Egentligen gör de inte ett skit.”

”Startups” är en av många arbetsmarknadsmässiga åtgärder för ekonomiskt oberoende. En annan är att starta ett ”family office”. Receptet på ett lyckat ”family office” lyder:

Ett företagsnamn (gärna excentriskt).

En vd duktig på finans (förvaltar dina kapitaltillgångar). 

Två snubbar från Handels (agerar gatekeepers). 

Två sekreterare (bokar resor till Fiji).

Voilà – ett vinstdrivande bolag som sköter det tidigare omständliga projektet ”din familj”.

Manage your family.

Det är svårt att vara stormrik och att samtidigt ha relationer. Någon berättar för mig hur den under en period gick i terapi hos en ”kognitiv kvinna”. Den kognitiva kvinnan berättade att hon ofta träffar barn till föräldrar som har “lyckats i livet”.

”De barnen mår väldigt dåligt. De sa bara: PAPPA JAG VILL INTE ÅKA TILL MALDIVERNA EN GÅNG TILL.”

Men det är också skoj, förstås, att vara rik.

Tidningen Connoisseurs statistik över sina läsares vanor skvallrar om vad fritiden ägnas åt: Resor, hälsa och sport, samt ”bilar”.

Litteratur, musik och konst redovisas inte.

Värt att notera är att ”bara” tre procent av Connoisseurs läsare innehar ett aktiekapital över 100 miljoner kronor. Det skvallrar om hur extrem de svenska miljardärernas rikedom är, också i den egna klassen.

Men alla är ändå Byggare Bob. I de flesta länder läggs mer pengar på mat än på bostäder. Svenskarna älskar däremot sina penisprojekt:

”Så fort någon blir rik ska det renoveras något absurt. Alla bygger stora hus. Det är inte direkt så att de drömmer om att bekosta nästa flygel till Moderna museet”.

På Biblioteksgatan i Stockholm har klockmärket Omega öppnat butik, bredvid Breitling och Rolex.

Bara under det senaste året har aktievärdet på lyxkonglomeratet LVMH, som samlar varumärken som Louis Vuitton, Loro Piana, Christian Dior och Moët Hennessy, stigit med över 30 procent.

”Jag vet inte varför de sprätter så mycket pengar runt sig just nu”, säger Susanne Ytterskog som grundade Connoisseur för över 20 år sedan. ”Kanske är det en domedagseffekt?”

I januari blev LVMH:s grundare och vd Bernard Arnault världens rikaste person. När Notre Dame i Paris brann ned år 2019 donerade Arnault 200 miljoner euro till restaureringen.

Samtliga lyxvarumärken har de senaste åren ”jackat upp priserna”, som en intervjuperson uttrycker saken. På tre år har priset på Chanels klassiska flap bag ökat med 84 procent. Samtidigt har den italienska modegiganten Prada eskalerat försäljningen med 89 procent. Svensk import av schweiziska klockor tredubblades i fjol jämfört med 2021.

Lyxsegmentet representerar globalt årligen summor motsvarande tre svenska statsbudgetar. Tillräckligt många har bevisligen fortfarande råd att betala för kläder, vad de än kostar.

”Bara de rika kan ha råd att bära billiga skor”, skrev den brittiska modejournalisten Linda Grant en gång. Den som letar efter en plats, snarare än den som redan gjort halt, är oftare redo att lägga allt den äger på rätt dojor. Det är skälet till att det finns fler låga Nike Air Force 1 i rödvit färgsättning i utsatta områden än på Östermalm.

2023 behöver Linda Grants formulering uppdateras. Bara 0,1 promille av befolkningen slipper grunna över märket på kappan. Faktiskt behöver de inte tänka på garderoben, eller på konsten, eller på något alls över huvud taget – det finns andra att outsourca bygget av dig själv till.

En societetsprofil säger så här:

”NK var väldigt tidiga med att erbjuda matkassar på nätet. När ’Sex & The City’ kom blev det plötsligt okej att gå till psykologen. Det amerikanska synsättet med att köpa tjänster kom hit. I dag köper du kanske inredningstjänster, du har en stylist, du har en terapeut. På det sättet får du hjälp med att skapa din egna persona.”

Som alla subkulturer har den styrande klassen skapat sina egna interna regler och ideal. De beskrivs av en personal shopper:

”Överklassen, gangsterklassen och islamister påminner mycket om varandra. De delar samma syn på status, traditioner och kön.”

Någon målar med bred pensel en fresk av en depraverad generation. Av hemmafruar som i sin ungdom blev så inkörda med sin valda drog att de fortfarande, när det vankas barnfritt, serverar kokain till tjejkvällen.

Där sitter de sedan i typ ett slott, snorar och skvallrar om vädret.

I Sverige har det hittills varit ekonomiskt fördelaktigare att stötta ett hockeylag än att langa in kulor i kulturlivet. Att vara diskret, taktfull och “naturlig” prioriteras alltjämt framför att lära sig stava till författaren Laszlo Krasznahorkai.

Men efter snart hundra år där klassisk bildning, konst, litteratur och musik satts på undantag till förmån för dollars och business talar allt fler om att den rika klassen behöver bestämma också över sådant.

Ingen uttrycker sig förstås så. Det vore otrevligt. Men det är onekligen på tiden att framtida samhällsledare skickas på kunskapsläger. Trots deras minutiösa trevlighet är det störtlöjligt med samtida affärsmän som knappt läst en roman, men som kan tala timmar om pengar och plan.

Det finns andra som tänker likadant.

Ön Djursholm utanför Stockholm är hem åt akademi och förvaltning – men mest åt näringslivet. De 9 000 invånarna hör till samhällets elit. Efter 1900-talets försök till maktspridning styrs Sverige ånyo av klaner. Från tidig ålder socialiseras deras avkommor in med sina klasskamrater.

På Djursholm finns påfallande många barn med diagnosen dyslexi, vilket beskrivs av ekonomiprofessor Mikael Holmqvist i boken ”Eliter i Sverige : tvärvetenskapliga perspektiv på makt, status och klass”.

Läskunniga men medelmåttiga elever diagnostiseras systematiskt för att de ska få mer tid på prov, mer undervisning samt utökade möjligheter till att besvara frågor muntligt. Till gagn för Djursholmsbarnen som ofta får munlädret med nappflaskan. Fokus förflyttas från svaghet, oförmågan att ta till sig skriven text, till företagsledarens kärnverksamhet: att pladdra.

Därefter slussas eleverna till ödesbestämda maktpositioner via bland andra Viktor Rydbergs gymnasium och Handelshögskolan i Stockholm.

I frånvaro av 1900-talets internat, nödvändiga för klassamhällets bevarande under folkhemmets glada dagar, har Handels blivit ett av få kvarvarande fostringsanstalter för morgondagens samhällselit.

Det är också på Handels som jag på allvar misstänker att den styrande klassen har något i görningen, något som har med kultur att göra.

Öppna skolans portar. Ta stegen upp för trappan. Vrid åt vänster. Där tar det oftast stopp. Innanför dörren ligger ”The president’s office”, det vill säga Handelshögskolans rektor Lars Strannegårds kontor.

I direkt anslutning står den belgiske konstnären Emmanuel Van der Auweras videoverk ”White noise” från 2018.

En vit, skenbart blank, skärm flimrar. Men den som studerar plexiglaset noterar en film bakom ljuset. Det är bilder, läckta av Chelsea Manning via Wikileaks, på hur amerikanska soldater mördar civila i Bagdad.

Här hittar vi vad som kommer att bli kapitalkoncentrationens stora projekt för tjugotalet: att återta den kulturella bildningen.

Sedan Lars Strannegård 2014 tillträdde har han ansvarat för att dels bredda rekryteringen till Handelshögskolan, dels återföra 1800-talets bildningsideal i den högre ekonomiska utbildningen. 

Handels har genom åren kritiserats för sina band till näringslivet. Skolans sällan uttalade löfte – kontaktskapandet, den sociala smörjningen – väger långt mycket mer än själva studierna.

Uppenbart vill Strannegård justera bilden av Handels som en plantskola för krämare ute efter snabba pengar. Här råder ett patos om att framtida ledare måste kunna sträcka sig högre och längre än till det senaste bokslutet.

På våningen ovanför har den brittisk-nigerianske konstnären Yinka Shonibare inrett ett klassrum med det klassiskt ”afrikanska” batikmönster som i själva verket härstammar från 1800-talets Indonesien, där det tillverkades av holländska sömmerskor.

Strannegård bär glasögonbågar från den amerikanske designern Tom Ford. Han talar mjukt, trevligt – även när han avfärdar Mikael Holmqvists kritiska bok ”Handels: maktelitens skola” som ”akademisk ohederlig”. Han säger:

– Låter vi konstnären Jacob Dahlgren sätta upp en läsesal fullt med linjaler… ja, inte kan jag säga exakt vilka effekter det ger på samhället. Men Mikael Holmqvist sa ändå: ’Det där är bara dimridåer. Egentligen är det samma gamla Handels’.

Holmqvist har avböjt att bemöta detta, utan hänvisar till det svar han gav Strannegård i DN 2018.

Strannegård citerar filosofen Ingemar Hedenius: ”Den som är bäst förberedd för framtiden är den som är fri och levande i relation till det okända”.

Jag uppskattar såklart en samhällselit som kan citera Hedenius mer än den som inte kan det. Min ångest är att konst, litteratur, musik… att allt det där snart reduceras till hobbys och chanser för den som redan har, samtidigt som medieklassen bråkar om vem som ärvt vems lågbetalda spaltutrymme.

Ute på gatan har en skylt slagits upp: HÄR DRÄNERAR VI OM HANDELSHÖGSKOLAN.

Det verkar ha någonting med rör att göra.

Del 3: Stil och smak