Lasse, 79, har levt med cancer i 18 år
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-05-27
Prostatacancern spred sig – men Lasse Söderholm vägrade ge upp
VISBY–HALLSHUK. Han stod på Riksbron och tänkte hoppa.
Lasse Söderholm hade fått prostatacancer och ville inte leva.
Nu har det gått 18 år. Cancern är spridd till skelettet.
Vi träffade Lasse, 79, på lasarettet i Visby.
Den dagen för 18 år sedan var Lasse Söderholm beredd att ta klivet ner i det virvlande vattnet utanför Riksdagshuset. Han trodde inte att det gick att leva med cancer.
Men där på bron sipprade en melodislinga fram – Glenn Millers klassiker ”Moonlight serenade”.
– Jag stod och skulle hoppa i, för jag tyckte det var för jävligt. Men när jag hörde låten i mitt huvud och den gick in i själen – då kände jag ”Du ska leva Lasse. Du ska inte dö nu”.
Det är en kylslagen majdag. Lasse vårdas på onkologen på Visby lasarett. Cancern har spridit sig till hela skelettet. Hans ena njure fungerar inte. Det blöder från modertumören och han har blodbrist.
Jag frågar hur han mår.
– Taskigt, säger han.
Efter beskedet om prostatacancer ökar självmordsrisken med åtta gånger första veckan och 2,6 gånger under första året. Det visar en ny studie från Karolinska Institutet.
När Lasse fick cancerbeskedet 1992 var tumören så stor att den inte gick att operera. Han strålades. Sedan dess kan han bara kissa via engångskateter.
För sex år sedan fick han veta att cancern spridit sig till skelettet. ”Jävlar, nu är det dags!”, tänkte han.
”Spridit sig långsamt”
Statistik från Cancerfonden visar att:
87 procent av männen med prostatacancer lever fem år efter diagnosen.
68 procent lever efter tio år.
Trodde du att du skulle leva så här länge?
– Nej, nej. Aldrig. Men cancern har ju spridit sig långsamt.
Två gånger förut har Lasse medverkat i Aftonbladet.
– Vi får bröst. Vi blir kastrerade. Vi blir feminiserade, suckade han.
Och poserade på bild med sina förstorade bröstkörtlar 2006. Andra gången var under Mustaschkampen 2007.
– Jag vill berätta hur det är att leva med prostatacancer.
Somrarna tillbringar han och hustrun Berit, 81, i Hallshuk, där de föder upp lamm. Lasse vill hem. Tre timmar har vi på oss.
Sedan måste han tillbaka för en blodtransfusion.
På vägen far vi förbi Halls kyrka.
– Där ska jag ligga begraven. När ungarna åker förbi ska de kunna vifta med näven och hojta ”Hejsan morfar! Hejsan farfar!”, säger Lasse som har åtta barnbarn.
”Djuren lappar ihop själen”
Hunden Pompe, 2, kommer rusande.
Lasse tar sig runt med sin handikappmoped. Han visar oss lammen som bräker i hagarna med havet som horisont. Och islandshästarna.
– Djuren lappar ihop själen, säger han.
När Berit bjuder på kaffe och chokladkaka somnar Lasse sittande i soffan. Tre dagar tidigare var det kris.
– Pappa var så himla dålig. Vi trodde nästan inte att han skulle överleva. Han har ju överlevt tio år längre än förväntat, säger sonen Anders, 47, som är på besök.
Tillbaka på sal 11 ska Lasse få två påsar blod. Men efter utflykten är han så utmattad att han somnar igen, när sjuksköterskan kopplar in blodet som ska få honom att piggna till.
En vecka senare kan Lasse lämna sjukhuset.
