Han är "rain man" på riktigt

Johan Gunnarsson

Daniels minne är unikt

– Jag ser det som en gudagåva, säger Daniel Tammet.

Bakom hans muntra leende döljer sig en fantastisk hjärna.

Han kan rabbla tiotusentals decimaler till pi och lära sig ett nytt språk på en vecka.

Men han kan inte köra bil och har svårt att skilja på höger och vänster.

Hans första minnen från barndomens sandlåda handlar inte om ståtliga slott eller sandkakor formade av en färgglad hink. De handlar i stället om ett irrande flöde av sand där varje korn var unikt. Senare fick han tag på ett timglas och ägnade timme efter timme åt att se sandkornen sakta rinna igenom. Barnen – hans lekkamrater – som satt runt omkring honom märkte han inte ens.

”Ville vara som alla andra”

Daniel Tammet, 29, är en verklighetens Rain Man och likt sin filmade like har han en otrolig förmåga att komma ihåg siffror och tal. Hans hjärna är som en dator. Han kan multiplicera tiosiffriga tal i huvudet och på rak arm rabbla upp över 25 000 decimaler till pi. Vi vanliga mäktar väl i bästa fall med två, 3,14. Å andra sidan är Daniel allt annat än vanlig.

– När jag var liten ville jag vara som alla andra, men nu förstår jag att jag har en gåva. Det är bra att vara annorlunda, säger han eftertänksamt.

Men bortom alla fantastiska färdigheter har myntet en baksida.

Han tittar ut över Nybroviken från sitt hotellrum och konstaterar att Stockholm visar sig från sin vackraste sida med Blasieholmen tvärs över vattnet.

Daniel har två ”problems”, som han uttrycker det – Aspergers syndrom och savantsyndromet. Asperger medför vanligtvis svårigheter att fungera socialt med andra människor. Intelligensnivån är det oftast inget fel på – snarare tvärtom – men ­fokus brukar ligga inom ett eller ett fåtal områden. Vanor och rutiner ger trygghet.

Människor med asperger brukar också se detaljer snarare än helheten.

– Det är därför jag inte kan köra bil. Jag har svårt att överblicka en situation, inflikar Daniel.

Som savant har han en fullkomligt enorm minneskapacitet. Baksidan av savantsyndromet brukar vara någon form av förståndshandikapp, men av det syns inte ett spår hos Daniel. Faktum är att båda syndromen är helt osynliga för en utomstående.

– Jag har bra och dåliga dagar, men jag har lärt mig hantera mina problem, säger han.

Daniel växte upp i en stor familj. Han insåg tidigt att han var udda. Medan syskonen stojade runt och levde rövare satt han helst för sig själv och plockade med småsaker. Samtidigt drevs han av en förtvivlad längtan efter att bli som alla andra. Han såg sig omkring och upptäckte så småningom att hans syskon hade facit på hur man skulle bete sig. De tittade varandra i ögonen när de pratade med varandra och reagerade känslomässigt på vad någon annan sa eller gjorde. Inget av detta föll sig naturligt för Daniel.

På högstadiet tyckte han det var svårt att umgås med klasskamraterna och att få vänner. Han hade också svårt att förstå sig på känslor, de dök upp från ingenstans och var bara förvirrande.

Men han kunde lära sig.

– Jag imiterade mina syskon och andra människor jag träffade. De gjorde saker automatiskt, men för mig var det inte så. Jag fick lära mig det som de hade gratis.

Har skrivit en bok

Efter hand började han få grepp om sina problem. Han såg vilka olikheter han hade jämfört med andra och funderade på hur de påverkade hans vardagsliv. Och så är det även i dag. De olikheter som påverkar negativt försöker han tona ner eller få bort medan saker, eller vanor, som är positiva, eller som inte spelar någon roll, får vara kvar. I sin bok, ”Född en blå dag” beskriver Daniel till exempel att han varje morgon använder exakt 45 gram havregryn till gröten.

Lärde sig isländska

– Vanorna ger mig en trygghet som gör att jag mår bra, men nuförtiden använder jag ingen våg för att mäta upp gröten, det räcker med en sked, säger han och skrattar.

Om grötdoseringen är en bra eller dålig vana låter han vara osagt.

En bra egenskap som definitivt får vara kvar är hans osedvanliga språköra. För några år sedan utmanades han av producenterna till ett tv-program att lära sig ett nytt språk, isländska. Det tog Daniel en vecka att lära sig språket tillräckligt för att kunna göra intervjuer helt på isländska. – När jag ser ett nytt språk ser jag ett mönster som håller ihop det. Det bara är så.

Trots sin långa kamp för att, som han säger, ”ha ett normal liv”, återkommer Daniel till att det är bra att vara annorlunda. Särskilt som han har kommit bort från ensamheten i barndomens sandlåda. Nu har han många vänner över hela världen och lever med en partner.

– Annorlunda är vi väl alla? Det ligger i människans natur. Men jag trivs med att ha kontroll över mitt liv.