"Jag är 26 år äldre än mina klasskompisar"

Tobias, 34, fick börja om i lågstadiet efter olyckan

Det svåraste för Tobias Carolusson är att förstå att hans hjärna inte fungerar som den ska.

Som den gjorde förut. Före olyckan.

Han har gått ett år i första klass i lågstadiet för att försöka lära sig det nästan omöjliga; att skriva, läsa, räkna.

Tobias Carolusson är 34 år, bor i Göteborg och kanske kan han fortsätta i andra klass med de klasskamrater han lärt känna och som lärt känna honom. Kanske börjar han om igen i första klass på Vasaskolan.

– Jag vet inte, säger han själv.

Det går långsamt när han talar. Det har han också fått lära sig att göra igen, att tala. Hans förmåga att minnas ord är begränsad. Mycket, om man ska vara ärlig.

Försöker sortera intryck

Däremot är hans ögon väldigt talande; gråblå, intresserade, vetgiriga, hela tiden med en vilja att förstå, att försöka sortera in intrycken i något av de återstående facken i hjärnan.

Hans högra sida är förlamad men träning, träning och åter träning har resulterat i att han kan gå utan stöd och återgivit en liten, liten rörlighet i högra handen.

– Jag som aldrig tyckt om att träna. Det gör jag inte nu heller, säger Tobias Carolusson.

Han kan knyta sin sko med enbart vänster hand.

– Det tog lång tid att lära sig, säger han. Med ett leende. Svårtydbart, för det kan lika gärna vara en grimas för att han över huvud taget blev tvungen att lära sig det.

Flög över cykelstyret

Han tappade kontrollen över sin cykel när han fått upp farten utför Stigbergsliden. Han, hans bror Mårten, flickvännen, några kompisar var på väg till en pub. Det var på kvällen den 2 augusti 1996.

Tobias var 23 år, universitetsutbildad, begåvad it-student, glad att leva, våghalsig i sin framfart i livet. Hade alltid varit det till sin mamma Susannas och pappa Tores förskräckelse.

Han flög över cykelstyret när det tog tvärstopp mot en trottoarkant, han landade med vänster sida av huvudet mot övre kanten på en så kallad betonggris.

Skallbenet krossades, blod, blottad hjärnsubstans, han var på väg att dö. Kanske hade det blivit lindrigare skador med en cykelhjälm på huvudet men nu hade han ju inte det.

Hans bror Mårten kastade sig fram för att se, hjälpa, ta hand om honom. Mårten såg att det var väldigt allvarligt, rusade in på en restaurang, skrek till personalen att ringa efter ambulans, fick med sig en handduk och rusade tillbaka till Tobias.

Mårten virade handduken om Tobias huvud, böjde sig fram och andades i lugn takt i hans öra. Mårten vet själv inte riktigt varför han gjorde det men Tobias började andas igen och det räddade hans liv.

– Och han blev ingen ”grönsak”, säger hans mamma Susanna Carolusson krasst.

Hon är psykolog och psykoterapeut och kanske var det då, och är det nu, hennes yrke som gör att hon har förmågan att tala om Tobias olycka på ett så sakligt sätt.

”Det finns någon därinne”

Hon har också skrivit en bok om hans väg tillbaka. Titeln, ”Det finns någon därinne”, sa en sköterska en gång när Tobias fortfarande låg nersövd i narkos och inte visat något tecken på att det trots allt fanns ett liv i honom.

Läkarna tvingades operera bort stora delar av den mest skadade delen, vänster hjärnhalva. Dels skulle hjärnan annars ha svullnat upp än mer. Så mycket att den helt enkelt inte fått plats och Tobias skulle ha dött.

Dels var den så skadad att den egentligen inte var till någon nytta att ha kvar.

I vänster hjärnhalva finns vår förmåga att tala, minnet, att komma ihåg ord. Det är också där som vår förmåga att tänka logiskt finns.

Det är alltså därför Tobias har fått börja om från början med att lära sig att tala – Han är på väg att få ett ordförråd.

Men var i hjärnan han samlar på dessa ord är det ingen som vet. Hjärnan hittar på andra sätt att minnas.

– Det är väl fantastiskt? säger mamma Susanna Carolusson. Vägen är ju inte alls slut här. Den tar aldrig slut.

Inget blir som förut

Tobias har börjat förstå att det inte kommer att bli som förut. Han kommer aldrig mer att bli den begåvade, självsäkre, underhållande unge mannen.

– För att han ska kunna utvecklas måste han förstå varför det inte inte fungerar som då, innan olyckan.

– Han har nog inte gjort det fullt ut än, säger mamma.

I sin bok skriver hon, som exempel, om hans svårigheter att kissa.

Denna enkla, självklara, naturliga, självgående kroppsfunktion var omöjlig för Tobias. Anledningen var, förmodligen, att Tobias kissade på sig i olycksögonblicket.

Alltså var kissandet, mindes kroppen och den skadade hjärnan, förenat med livsfara.

Efter mycket lång träning förstod Tobias att det inte var så och långsamt började han att våga, kunna, kissa.

– Ett stort steg i hans utveckling, säger mamma.

Ett annat var när Tobias gjorde samtliga moment rätt för att göra en kopp cappuccino. Men glömde att slå på strömbrytaren. I 20 minuter stod Tobias och försökte fundera ut vad som var fel.

– Sedan blev han oerhört rasande på mig för att han hade misslyckats.

Han var så arg att jag trodde han skulle klippa till mig.

– När han hade blivit visad på strömbrytaren, och han hade lugnat ner sig, bad han mig om förlåtelse.

– Det visade att han hade förstått att han gjort fel, att han tog konsekvensen av detta. Det var ett stort utvecklingssteg som gjorde mig oerhört glad, säger mamma Susanna.

Tobias är inte med under samtalet med Susanna Carolusson. Det är mycket medvetet eftersom risken hade varit väldigt stor att visuttit och pratat ”över huvudet” på honom.

Jag känner mig dum

Det är på måndagar Tobias ska gå i skolan. Möjligen kan det bli en dag till i veckan.

– Jag blir trött, säger han.

På onsdagsförmiddagarna deltar Tobias i en arbets- och kreativitetskurs på Art college och det är där vi sitter och pratar.

Jag känner mig dum, korkad, obekväm eftersom jag rätt så omedelbart börjar tala till Tobias Carolusson som vore han ett barn.

Långsamt, lite högre än normalt, enklare ord. Jag svär åt mig själv inombords men bättrar mig egentligen inte.

– Det går lite … djävligt dåligt, säger den unge, snygge mannen med Björn Borg-glasögon. Lägger till:

– Det går uppåt.

Mot vad? Har du något mål?

Tobias Carolusson blir tyst en lång stund. Tittar mig ordentligt i ögonen, börjar le lite, böjer sedan ner huvudet i armarna, som ligger

på bordet, skrattar lite. Kanske åt sig själv och denna förbannade oförmåga att inte hitta ord. Kanske generat.

Och jag kan inte motstå att sträcka fram handen och rufsa honom lite i det lockiga håret. Drar tillbaka handen och vet inte alls om

det var rätt eller fel. Landar i att det kanske var fel.

Han tittar upp och säger:

– Nej, inget mål. Svårt att veta. Jag vet inte.

Vet du din kapacitet? Jag menar… hur mycket du kan lära dig … någon gräns …?

– Nej, men lite mer och mer … bättre och bättre. Lär mig mer ord.

Av och till tittar han på sin personlige assistent Gunnar Lekblad. Söker både stöd och hjälp.

Stöd får han genom små leenden men ingen hjälp. Gunnar Lekblad vill inte, ska inte, prata för Tobias Carolusson som säger:

– Ja, jag blir förbannad. När allt var ju så lätt förut.

Sedan visar han hur man knyter en sko med vänster hand.