Prästen bytte liv efter infarkten

Johan Gunnarsson

Hjärtinfarkten fick Bengt, 61, att byta prästkragen mot förarhytten

helskärm

En livskris får många att söka sig till kyrkan.

Prästen Bengt Ramlid gjorde tvärtom – och blev lastbilschaufför.

– Jag ville bli friare, säger han.

Prästgården i skånska Gessie är sig inte lik. Eller rättare sagt, den är garanterat inte lik någon annan prästgård.

En stor rödblå, amerikansk sydstatsflagga ute på gårdsplanen, en figurklocka i form av Elvis och en röd reklamskylt för bensinstationen Texaco skickar tankarna snarare till en raggarträff.

Det enda som avslöjar vem som bor i det stora huset är en liten skylt på garagedörren.

Läsaren uppmanas att stödja sin lokala präst – ”Support your local priest”.

– Ha, ha ... jag har alltid gillat bilar och det syns nog, säger Bengt Ramlid, 61.

Nöjd och harmonisk

Det är han som är den lokale prästen. Men inte länge till.

– Jag har bestämt mig för att sluta, säger han.

Han är eftertänksam, väger sina ord och låter inga onödiga bokstäver lämna munnen. Samtidigt ser han väldigt nöjd och harmonisk ut.

I praktiken slutade Bengt för ganska exakt ett år sedan. Han drabbades av en hjärtinfarkt och fick sig en tankeställare.

Några veckor senare begärde han tjänstledigt och övergav kyrkan för att köra lastbil. Nu har han precis löpt linan ut och sagt upp sig från sin tjänst.

– Men min relation till Gud har snarare blivit starkare av att alla bitar har fallit på plats.

Bengts livspussel började läggas i Hjo på Vätterns västra sida.

Han växte upp på en prästgård eftersom hans pappa vara präst, men att Bengt skulle välja samma väg var inte givet – tvärtom.

– När jag var liten önskade jag mig en framtid med lediga söndagar och att jag skulle bo på ett ställe utan gräsmattor och grusgångar, säger han och skrattar åt minnena.

Förvisso läste han teologi på universitetet i Lund i slutet av 1960-talet, men det var inte så målinriktat, det kunde ha blivit vilken kurs som helst.

Tankarna på tron och prästyrket var något som sakta tog form.

– Det var inte så att jag plötsligt fick en uppenbarelse, säger han och tillägger att han påverkades mycket av biskopen Helge Brattgård i Skara som jobbade för en förnyelse av kyrkan.

Det var i samma Skara som Bengt senare prästvigdes för att senare jobba i Skövde och västgötabygden, först som kyrkoherde och sedan som komminister.

Till Skåne kom han först i början av 1990-talet, och här har han stannat kvar.

Bengt reser sig upp och plockar fram en bild på sig själv i full mundering – svartklädd från topp till tå med vit prästkrage. Arbetskläderna.

Plikttroget knegade han på och gick till kyrkan på söndagarna, men han hade också fler järn i elden. Bland annat jobbade han som fängelsepräst i många år.

Förändrades av infarkten

Men plötsligt förändrades allt.

I mars förra året drabbades Bengt av en hjärtinfarkt. Han var riktigt illa ute.

– Det är klart att det var dramatiskt. Det kom helt utan förvarning.

Han tycker inte att han låg i riskzonen. Han skötte ju sig enligt konstens alla regler.

Bengt flackar lite med blicken. Det ser nästan ut som om han vid minnena av vad som hände känner obehag. Han har inte fått någon förklaring till varför det hände.

– Men det goda är att jag fick mig en tankeställare, säger han och avbryter de dystra tankarna.

Han överlevde alltså infarkten, men han hade förändrats. Från att som präst ha lagt ner oerhört mycket tid på andra människor ville han få mer tid för sig själv.

– Jag ville bli friare och kunna bestämma över min egen tid. Jag ville få mer tid till att göra som nu, sitta här och prata.

I nästa andetag återvänder han till hjärtinfarkten och säger att det var den som fick honom att ta steget, att våga bryta upp.

I och för sig hade han tidigare funderat på att lämna kyrkan. ”Ingen rusning till kyrkan”, mer och mer skrivbordsarbete och ”jobbat där länge” är några av argumenten som poppar upp under samtalets gång. Men det var infarkten som var sista puffen.

När Bengt väl bestämt sig för att sluta som präst valde han att bli lastbilschaufför.

Det kan verka som ett stort steg, men i själva verket var det ett lätt val. Allt sedan studietiden hade han extraknäckt genom att köra både taxi och lastbil. Han gillar att köra. Han tycker att både vägen och människorna han möter är fascinerande.

– Faktiskt finns det många likheter mellan att vara präst och chaufför. Man möter ett tvärsnitt av samhällets medborgare och man kör både i finare och lite sämre områden, säger han och tillägger att han en dag i veckan jobbar som andlig rådgivare på ett behandlingshem.

Tillsammans med hustrun Agneta går han ut på gårdsplanen och fram till lastbilen som står parkerad framför garagedörren med skylten om att man ska stödja sin lokala präst.

Om en stund ska han vara inne i Malmö och leverera en ny last livsmedel till någon affär eller restaurang. Agneta ska åka med till stan för att göra några ärenden.

Bengt hoppar upp på förarplatsen, vevar ner fönsterrutan och sticker ut huvudet.

Trots sina dryga 60 ser han ut som en spjuver. Med ett finurligt leende svarar han glatt på frågan om han har något råd till den som funderar på att bryta upp och börja om.

– Man måste inte gå igenom en kris för att förändra sitt liv. Det är inte svårt att sadla om.

Han lägger i en växel och låter bilen sakta rulla fram innan han ropar.

– Och var inte rädd!