”Jag köpte hund för pengarna”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-27
Johanna sparade 25 000 kr på att skippa prillan
25 000 kronor, en hund och bättre flås.
Att sluta snusa blev rena vinstlotten för Johanna Lundin, 27.
– Men det var ett rent helvete i början, säger hon.
Det började oskyldigt. Då och då tog Johanna en snus av sin pojkvän. Men efterhand tog hon allt fler, köpte egna dosor och gick från portion- till lössnus.
Plötsligt en dag insåg hon att hon var fast.
– Det kändes på något vis lite glamouröst att snusa, säger hon och skrattar.
Det var för sju år sedan. Nu är Johanna snusfri sedan ett och ett halvt år tillbaka. Men det var inte helt lätt att lägga av.
– De första dagarna var ett rent helvete. När giftet gick ur kroppen fick jag svårt att sova, jag blev grinig och var ofta på dåligt humör.
En prilla – 15 armhävningar
Hon hade bestämt sig för att sluta tvärt, utan någon nedtrappning. Jo, förresten, en vecka före årsskiftet 2006/2007 provade hon faktiskt att ransonera sitt snusande, på ett något annorlunda sätt. Först lämnade hon över sin snusdosa till en kollega och sedan, för att få den tillbaka och kunna njuta av en prilla, var hon tvungen att bjuda på en motprestation – 15 armhävningar.
– Det var ju skönt att få röra lite på sig, men jag tror inte så mycket på att trappa ner. Varje snus blir då så väldigt viktig och underbar.
Johanna hade samlat ihop sina argument för att hålla sig motiverad. För det första tyckte hon att det hade blivit sunkigt att snusa och hon hade räknat ut att hon hade spenderat en mindre förmögenhet – mer än 25 000 kronor – på snus. Hon hade också märkt att hon fick bättre flås och att pulsen slog långsammare när hon höll uppe.
Den första januari 2007 var det slutsnusat. Med eller utan armhävningar började helvetet.
– Usch, jag minns en pissig, blaskig januaridag när jag var ute och gick. Allt kändes eländigt.
Men samtidigt var hon taggad till tusen att göra sig fri. Ju mer det tog emot, desto mer beslutsam blev hon. Två gånger tidigare hade hon försökt sluta, men det sprack båda gångerna. Nu skulle det lyckas.
För att fylla det fysiska tomrummet under läppen tillverkade hon egna prillor av tabasco och te. Poängen var att det skulle bränna till lite, men det blev mest slabbigt.
Efter fyra, fem dagar gick hon in i fas två. Den värsta desperationen hade lagt sig, men hon gick fortfarande omkring som i en gråtrist dimma där inget kändes kul. Hon åt kolossalt mycket och gick upp ”en jädra massa kilon”, men hon började också träna mycket. Gärna skidåkning.
– När jag lade undan snuset fick jag en stressreaktion av något slag, det kändes som att hela kroppen vibrerade. Genom träningen fick jag utlopp för det.
Allt eftersom dagarna gick minskade suget. Johanna härdade ut och dagarna blev till veckor. Till slut var hon var fri.
Men, hon fick ett återfall.
Efter ett halvår som icke-snusare började hon obegripligt nog igen, dock med ett nikotinfritt snus.
– Jag höll på med det några månader, men så tänkte jag, ”Gud, vad håller jag på med, det här är ju helt onödigt”.
”Det luktar illa”
Så då slutade hon. Sedan dess har hon inte rört en prilla.
– Nä, usch, jag tycker att snus luktar illa nuförtiden. Och en annan sak, när jag snusade tänkte jag att det syns väl inte så mycket, men när jag ser bilder på mig själv från den tiden ser jag ju helt deformerad ut.
När hon nu summerar fördelarna med att inte snusa räknar hon in fräschare tänder och mun, bättre hälsa – och springerspanieln Folke.
–Ha, ha ... Jo, vi bestämde oss för att köpa en hund för pengarna vi sparade på att inte snusa.
Och med facit i hand tycker hon inte att det var svårt att sluta snusa.
– Min livssituation gjorde det lättare. Jag hade börjat stadga mig och det kändes helt enkelt inte så kul att snusa längre.
