Charlotte, 17, dör utan ny benmärg

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-02-24

söker donator ”Det är inte farligt att donera benmärg. Folk ska inte vara rädda för det”, säger Charlotte. Här syns hon med pappa Åke, mamma Marie och lillebror Johannes, 12.

Charlotte Dufva, 17, har leukemi.

Får hon inte ny benmärg inom en månad kan hon dö.

Det var i somras som mardrömmen började. Charlotte Dufva från Uppsala kände sig ständigt täppt i näsan och svullen i halsen. Till sist gick hon till läkaren.

– Han sa att blodprovet var konstigt. Jag fick åka till akuten och ta mer prover. Jag trodde inte att det var en stor grej, kanske halsfluss. Det kom som en chock att få veta att det var leukemi, säger hon.

Flytta till sjukhuset

Plötsligt gick hon från vanligt tonårsliv till att mer eller mindre flytta in på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där har hon fått starka cellgifter som dödar de sjuka cellerna i blodet.

– Jag tränade mycket innan, jobbade och gick i skolan. Men under hösten orkade jag inte. Jag var så trött, säger hon.

Behandlingen har också gjort att hon tappat allt hår.

– Först tänkte jag, nej, inte håret! Men det har fått allt mindre betydelse. När jag mått illa under behandlingen har jag slutat bry mig. Men jag har fått en peruk som jag brukar ha ibland.

Nu har de sjuka cellerna i Charlottes blod nästan försvunnit. Men stamcellerna i benmärgen måste bytas ut. Därför måste hon få ny benmärg genom en transplantation.

– Det måste ske i mars, april. Annars kan hon få tillbaka leukemin, och om den kommer tillbaka blir det i en värre form, säger Charlottes mamma, Marie Dufva.

Familjen passar inte

Hon och Charlottes närmaste släktingar har testats, men ingen har passat som donator. Nu söker sjukhuset över hela världen efter någon som har samma vävnadstyp som Charlotte.

– Är du frisk och mellan 18 och 30 år kan du anmäla dig till Tobiasregistret som donator. Det behövs fler, säger mamma Marie.

Om ingen matchande donator hittas snart finns en sista utväg – Charlotte kan få stamceller från en navelsträng. Men det är mer riskfyllt.

– Man vet aldrig vad som händer. Men jag tror att jag ska ta mig igenom det här, säger Charlotte.