Varför skära längst ned?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-09
En städerska börjar alltid på översta trappsteget när trappan ska göras ren. Det är självklart och logiskt. När kommunpolitikerna däremot måste spara pengar för klara budgeten börjar de alltid i kärnverksamheterna, bland barnen i skolan och bland de gamla i omsorgen. Därför går det en våg av nedskärningar just nu där lärare och personalen inom omsorgen sägs upp. Det är inte första gången som nedskärningar drabbar kärnverksamheten, genom årens lopp har gränserna töjts. Både vad gäller antalet barn som lärare och förskolepersonal ska hantera liksom antalet gamla som vårdpersonalen ska sköta.
Resultatet har vi redan sett. Barn som lämnar skolan utan betyg och slås ut redan på mellanstadiet och gamla som vanvårdas. Det är de som jobbar på översta trappsteget som både ger underlag till politikerna och dessutom råder politikerna vilka beslut som ska tas. Den administrativa personalen blir alltid kvar. Rektorerna behåller sina jobb, enhetscheferna blir avlastade av några nya. Det är ju jobbigt att säga upp folk och få ihop verksamheten med så lite personal som dessutom mår dåligt av stress, underbemanning och många människor att ansvara för.
Det är politikerna som har det yttersta ansvaret. Jag funderade länge på hur de tänker? Den slutsats jag kom fram till är att de förmodligen inte tänker alls.