Vårt krav: 30 000 undersköterskor

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-05-05 | Publicerad 2015-05-04

Kommunal: De äldre har rätt till god omsorg – utan att samhället bränner ut personalen

Med stark och klar röst berättar undersköterskan Marie Litsesjö om sin utbrändhet. Hennes historia levandegör varför vi i facket Kommunal kämpar för medlemmarnas arbetsmiljö och arbetsvillkor. Tack Marie!

Personalen i vård och omsorg har för få arbetskamrater. De ständiga nedskärningarna i välfärden leder till pressade arbetsscheman som i sin tur leder till psykiska besvär och fysiska skador. Välfärdsarbetarna hinner helt enkelt inte med sina arbetsuppgifter. De utsätts därmed för stora risker.

Det kan vara en anställd inom hemtjänsten som tvingas jäkta mellan två bostäder till den milda grad att hon ramlar i en trappa eller halkar på en isfläck. Det kan röra sig om en undersköterska som helt själv måste hjälpa en gammal människa att duscha. När vårdtagaren ramlar i duschen tar undersköterskan emot i fallet och får en livslång arbetsskada.

Till detta kommer de stora mentala påfrestningarna med att arbeta inom vård och omsorg. Väldigt många av Kommunals medlemmar inom äldreomsorgen är ständigt jäktade. De hoppar ofta över lunchraster och hinner ibland inte ens gå på toaletten. Bemanningen är ofta så låg att personalen oroar sig för att de äldre ska få vad de behöver. Man ser vad brukarna vill ha och borde få, men har inte tid att tillgodose behoven. Det gör den psykiska pressen ännu större.

I en ny doktorsavhandling kallas detta för ”samvetsstress”. Personalen i vården och omsorgen försöker upprätthålla arbetsetik och samhällsmoral, men misslyckas för att resurserna är för små. Det föder skuldkänslor och samvetskval hos de anställda.

Alla makthavare vet att befolkningen lever allt längre och får ett allt större vårdbehov. Men politikerna och arbetsgivarna har inte frågat sig vilken bemanning som behövs för att klara äldreomsorgen – utan tvärtom hur de kan spara in på personalen. Budgetansvariga tvingas trixa med minutscheman, delade turer och ständiga visstidsanställningar. Vårdpersonalen arbetar trots åkommor som lunginflammation, feber och hjärtbesvär – för sina arbetskamraters skull eller på grund av ekonomisk otrygghet.

Hela sex av tio av Kommunals medlemmar uppger att de går till jobbet trots att de är sjuka och egentligen borde stanna hemma. Hälften av dessa har till och med sökt vård för sina besvär – men ändå gått till jobbet. 

Så här kan vi inte ha det i Sverige. Det är dags för en värdig personalpolitik i äldreomsorgen som motsvarar omsorgstagarnas fysiska och kognitiva behov. Bemanningen måste vara tillräcklig och proffsig. Cheferna måste vara tillgängliga. Vård- och omsorgsarbete måste värderas högre. Det är inte rimligt att en verkstadsarbetare tjänar betydligt mer än en undersköterska, trots att de har lika lång yrkesutbildning.

I regeringens vårbudget finns pengar till mer personal i äldreomsorgen. Det skulle kunna innebära 5 000 nya undersköterskor. Det är en bra början på en nödvändig upprustning av välfärden – men det räcker inte. Vi kräver att 30 000 undersköterskor utbildas och heltidsanställs i äldreomsorgen.

Till slut vill jag påminna om hur viktigt det är med fackligt engagemang. När undersköterskor sluter sig samman och protesterar mot orimliga arbetsvillkor på sina arbetsplatser i äldreomsorgen kan vi tvinga arbetsgivare och politiker att lyssna.

Tillsammans är vi starka. De äldre har rätt till en god omsorg – utan att samhället bränner ut personalen.

Lenita Granlund