Varför vill ingen kalla sig feminist längre?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2018-08-22 | Publicerad 2010-03-09

Det verkar som att vi redan har redan glömt bort Darling- och ”Fittstim”-tiden

Ett nytt decennium har börjat och jag kan inte låta bli att känna mig lite gammal. Jag vet att jag låter som en gammal tant varje gång jag säger det, men jösses vad tiden går fort. För elva år sedan, 1999, färgade jag håret svart, pluggade på en folkhögskola i Motala, läste tidningen Darling och kallade mig själv för feminist. Jag fyllde 20 år och fick boken "Fittstim" i födelsedagspresent, vilket ledde till att en helt ny värld uppenbarade sig för mig och Linda Skugge kom att bli drottning i den världen. Äntligen var det någon som var kaxig och som vågade ifrågasätta samhällets (männens) krav på unga tjejer. Äntligen var det någon som skrev allt det där som jag också gick och tänkte på.

Tio år senare ser jag tillbaka på 00-talet och undrar i min stillhet vad som egentligen hände. Linda Skugge kallar sig inte längre för feminist och bloggar numera om saker som sin jeans-storlek (hon har storlek 25, om det nu är någon som har missat det) och horhår (löshår, med andra ord).

De blonda och plastikopererade Slitz-tjejerna, som varit med i dokusåpor som Big Brother och Paradise Hotel, har hunnit komma och gå (för att sedan göra comeback som brunetter utan silikonimplantat).

Numera är de nya idolerna unga, smala och snygga tjejer som tjänar pengar på att blogga om mode, skönhet och konsumtion. Darling har lagts ner, kvinnors väskköp har diskuterats flitigt, Göran Persson har sagt att han är feminist, Gudrun Schyman har fått kritik för sitt beryktade talibantal, SVT har visat dokumentärfilmen ”Könskriget” och Roks ordförande Ireen von Wachenfeldt fick avgå efter att ha yttrat "Män är djur!", Vecko-Revyn har lottat ut en läppförstoring som första pris i en av sina tävlingar, Berny Pålsson har blivit en 00-talets Jeanne d'Arc för de självdestruktiva och vilsna tjejerna med skärsår på armarna och i höstas var Anna Anka (som tycker att man ska ge sin man en avsugning varje morgon om han kräver det) det hetaste samtalsämnet i fikarummet på många arbetsplatser.

Det tycktes som om feminismen och jämställdhetsarbetet tog ett stort kliv framåt i början av 00-talet, då det ingöts en feministisk medvetenhet och ett självförtroende hos en hel ung generation. Feminismen var inne, man bar sin "Die sexist shit!"-t-shirt med stolthet och många unga killar började också kalla sig för feminister. Till skillnad från i dag, då begreppet har en urvattnad, osexig klang som gör att de flesta 90-talister inte vill beblanda sig med det (samtidigt som tidigare feminister numera tar avstånd från begreppet).

Sen började vi långsamt, men bestämt, att kana bakåt på utvecklingskurvan. Plötsligt har vi bytt drömmen om ett jämställt samhälle mot ett samhälle där yta spelar större roll än innehåll. Vi växlade in idén om att tjejer ska ha samma möjligheter som killar, mot idén om att det kanske inte vore så dumt att fixa en botox-injektion på lunchrasten.

Vad var det som hände? Tröttnade folk på pratet om kvotering, Herr och Fru Gårman, delad föräldraledighet och genus och glömde någonstans på vägen bort vikten av ett jämställdhetsarbete? Man slutade ta feministerna på allvar och började i stället se dem som överdrivna och fåniga manshatare.

Så vi tog alltså ett steg framåt och halkade sedan två steg bakåt. För mig är feminismen alldeles för viktig för att viftas bort som en av 00-talets trender. Det återstår kanske bara att ta tillbaka begreppet och vrida upp allvaret en nivå till.

Som Emma Goldman sa en gång i tiden; "If I can't dance to it, it's not my revolution". Feminismen är inte cool längre och alldeles för många skyr den som pesten, så nu är det dags att plocka av silkesvantarna och dundra igång. Igen.

Jessica Jönsson

Följ ämnen i artikeln