En gång i tiden var trygghet inte för dyrt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-06
”En för alla, alla för en” var en devis som kunde användas på den tiden visionen fanns om att solidaritet och rättvisa skulle vara som ett kitt i samhället. Det var då riksdagsmännen satte sina egna löner och tyckte att de inte kunde ta ut så stora löneökningar.
Det var på den tiden som direktörerna demonstrerade mot höga skatter och hotade med att lämna landet. Det var också då som både jobbarna och tjänstemännen var relativt nöjda med sin löneutveckling eftersom det fanns en växande offentlig sektor som stod för trygghet och omsorg i samhället.
Sedan blev det för dyrt sa OECD:s ekonomer, Milton Friedman fick Nobelpriset i ekonomi och EU växte sig stark med krav på frihet för marknaden. Då skulle allt ordna sig. Inflationen försvann, räntorna gick ner och den offentliga sektorn avreglerades och tryggheten bantades bort. Allt skulle gå med vinst till och med intensivvårdsavdelningen.
Alla började tänka på sig själva. Riksdagsledamöterna tillsatte en nämnd som såg till att de fick rejäla löneökningar. Direktörerna fick skattesänkningar och rejäla bonusar.
Jobbarna, de på verkstadsgolvet eller i sjukhuskorridorerna fick lära sig att bli effektivare och springa fortare samtidigt som de såg hur klyftorna bara ökade.
Vi hade fått ett nytt samhälle – vi och dom. Där bolag som SSAB betalar ut miljonbonusar till ledningen samtidigt som de avskedar folk på golvet.
Grattis Sverige!