Därför sätter barnen sina förorter i brand
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-09-23 | Publicerad 2016-09-22
Debattören: Problemen börjar först i familjen – sen i det övriga samhället
DEBATT. Bilbränder och stenkastande ungdomar har kommit att bli ett plågsamt huvudbry för det svenska samhället. Frågan är nu inte längre om, utan när en brandman, polis eller en ambulansförare faller offer för tonåringarnas meningslösa och livsfarliga fritidssyssla.
En del menar att upprinnelsen till ilskan i förorterna är medborgarnas missnöje och uppror mot den misslyckade integrationspolitiken.
Ja, en del av svårigheterna i utsatta områden kan säkert förklaras med invandrarnas utanförskapskänsla. Men (!) när det gäller bilbränder och stenkastande tonåringar förutsätter det att femton- sextonåringar är politiskt medvetna och någorlunda insatta i frågor som rör diskriminering, utanförskap och segregation.
Något som de naturligtvis inte är.
De är barn!
Om deras tankeförmåga hade varit tillräckligt utvecklad för att förstå och bekymra sig över integrationspolitiken så hade förståndet också räckt till att inse konsekvenserna av stenkastning, bilbränder och annat brottsligt – nämligen ännu mer segregation och ännu mer utanförskap.
De hade i sådant fall också kommit underfund med att deras vanvettiga vandalisering i första hand drabbar dem själva, deras familjer och alla andra invandrare.
Och att rasismen – till högerextrema grupperingars glädje – breder ut sig ännu mer.
Som sagt, de är barn och deras förmåga att reflektera över sådana funderingar är begränsad.
Den ”fattigdom” som präglar dessa områden kan inte heller vara orsaken till stenkastning och annan ödeläggelse, eftersom fattigdom oftast är mycket mer utbrett i många av de länder som olika invandrargrupper kommer ifrån.
Ändå kan polis, ambulans- och brandkårspersonal i dessa länder röra sig fritt ute på gator och torg, utan att oroa sig för stenkastande tonåringar.
Dessutom vet vi att ordningsmakten i dessa länder ofta använder sig av brutalare metoder och ett mycket tuffare språk gentemot ”demonstranter” (!) än svensk polis.Men liknande bekymmer som vi ser i våra svenska förorter existerar inte i dessa hemländer (här får man inte beblanda och jämföra med till exempel palestinska och kurdiska ungdomars stenkastning på ockupationsmakternas polis och militärer).
I de flesta utvandrarländer är det tvärtom oftast ungdomar som hjälper och underlättar för polisen att utföra sitt arbete vid eventuell samhälleliga svårigheter.
Så, naturligtvis handlar det inte heller om att det – som rasister påstår – skulle ligga i ”invandrarnas kultur att kasta sten”…
Jag träffar dagligen hundratals högstadie- och gymnasieelever i mitt arbete inom skolvärlden och diskuterar dessa frågor med dem.
Anledningen till vissa tonåringars dumdristiga handlingar må vara – som vissa forskare, poliser och politiker menar – sysslolöshet, jakten på spänning och tillfredställelse i en grå vardag och vuxenvärldens tafatthet i att skapa meningsfulla fritidsaktiviteter. Det är något de flesta ungdomar – i början av våra möten – är benägna att hålla med om.
Men efter några samtal och närmare analys av elevernas tankegångar visar det sig snart att ovannämnda förklaringar och orsaker bara är ytliga och enbart yttringar på något djupare som håller på och gror i förorterna – nämligen identitetskriser, kulturkrockar, förvirring, okunskap om rättigheter och skyldigheter och brist på motivation i att handskas med dagliga och framtida utmaningar i det nya hemlandet.
Och dessa fem punkter, vågar jag påstå, är den omedelbara konsekvensen av vissa – fysiskt och/eller mentalt – frånvarande föräldrar och deras ständiga återvändandedröm till de forna hemländerna. Det resulterar (i barnens undermedvetna) i ointresse, rotlöshet och ett ”kärlekslöst” förhållande till det nya hemlandet.
Invandrarnas önskan om att en dag kunna återvända till hemländerna är naturligtvis varken konstigt eller märkvärdigt. Kristina från Duvemåla gjorde det och hennes Karl-Oscar gjorde det. Länge.
Mina egna föräldrar gjorde det och gör det fortfarande efter många år i Sverige.
Rötterna glöms givetvis inte bort bara för att man har bott i ett annat land ett antal år, konstigt vore det annars.
Men det är också just här, när föräldrar förväntar sig att barnen – som varken vill eller ”känner” för hemländerna – måste längta tillbaka lika mycket som de själva gör, som problem uppstår. Först i familjen, sedan i det övriga samhället.
Den djupa kluvenhet och förvirring som barnen ofta brottas med medför att de dels förlorar respekten för föräldrarna – som ju en gång varit deras gigantiska förebilder men som nu inte förmår att förverkliga sin högsta önskan – och dels för samhället, eftersom ”svenskar ju är rasister och vill egentligen inte ha oss här”, som allt fler unga tror och ”har hört”.
Det är med andra ord här, precis här, som det ”kärlekslösa förhållandet” till det nya landet tar sin början och slutar i förorternas smärtsamma verklighet.
Josef Kurdman, integrationsrådgivare inom skolvärlden sedan snart 18 år
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.