Läsare: Min makes sista tid i livet plågar mig fortfarande

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-02-05 | Publicerad 2012-12-12

Birgitta Kristoffersson, 78: ”Min man reducerades till en färdigbehandlad urinblåsa”

Min mans död lämnar mig inte. Den gör ont. Den var oundviklig, det visste vi båda men… måste det ske så här?

Min man hade länge tänkt på döden. I många år. Nu var han 93 år gammal, kroppen orkade inte längre. Organ för organ gav upp.

Under det sista halvåret låg han på sex olika avdelningar på SÖS, vårdades på geriatriken på Sabbatsberg och Dalen och däremellan vård i hemmet.

Omsorg hemma innebär att Samhället träder in. Jag var både förvånad och oförberedd på all den professionella vård som snabbt förvandlade vårt hem till ett sjukhus: slipade trösklar för rollatorn, handtag i badrum och toalett, nya handikappanpassade toalettstolar, utökad hemtjänst 8 ggr på dygnet, hemsjukvård med läkarbesök, distriktsjuksköterska ,som höll i medicineringen, sjukgymnast som skulle rehabilitera , arbetsterapeut som ansvarade för att alla hjälpmedel fungerade…

Och därtill jourtjänst dygnet runt för mig och döttrarna, som ställde upp allt efter möjlighet.

Trots all hjälp kördes jag i botten ganska snart.

Politikerna har bestämt att vården av gamla ska flyttas hem i alla fall när det är möjligt. Kommunalt skött omsorgsboende kostar i genomsnitt 529 000 per person, hemhjälp 129 000. Även om läkaren kommer tre gånger på dygnet är det väsentligt billigare än om patienten vårdas på sjukhus eller omsorgsboende.

Jag gick och tänkte på hur det var förr, hur den sjuke mötte döden i kretsen av sina närmaste. En central händelse i livet som ofta skildras ganska idylliskt i filmer, i böcker, på tavlor, den döende somnar fridfullt in. Eller för de ensamma fanns fortfarande på 70- och 80-talen sjukhem/äldreboenden dit äldre kunde komma redan innan de var helt utslagna och där de kunde få dö i den tid det tog.

Trots att alla gjorde vad vi kunde blev min man allt sämre - och också mentalt förvirrad.

Så började hans sista kaotiska vecka:

Det var natten till en lördag då han på grund av en urininfektion fick oerhörda smärtor som tilltog alltmer. Paniksamtal med jourhavande distriktsköterska, som inte hade någon tid eller möjlighet, omöjligt att hitta någon jourhavande läkare en fredagsnatt, larmknappen som levererade en patrull som kom, tittade och gick, nya paniksamtal och till slut ambulans till SÖS med min man som vred sig fasanfulla smärtor

In på Akuten, hans besvär lokaliserades och avhjälptes. Därefter skrevs han in på Urologiska avdelningen.

- Oj då, sade sjuksköterskan spontant när vi kom till avdelningen och hon såg hur sjuk han var. Jag tror vi ska försöka få in honom på Hospice.

- Underbart, tänkte jag. Hospice, det betyder väl lugn, stillhet och god omvårdnad?

På måndagen underrättades jag om att ingen läkare ville remittera min man till hospice- vård. Han var inte tillräckligt sjuk. En multisjuk gammal man där det mesta i kroppen börjar ge upp är inte ett tillräckligt allvarligt tillstånd . En svårartad cancer eller några allvarliga hjärtinfarkter är mera tillförlitliga som ”nästan död”- symtom.

På tisdagen var min man knappt nåbar - han kastade sig fram och tillbaka i sängen, svarade inte på tilltal men hade berättat för en sköterska om sin ”själens oro” För mig stod det ganska klart att han närmade sig sin dödskamp.

Jag frågade en läkare, som visserligen inte hade behandlat min man men åtminstone läst journalen, om han kunde säga om min man var döende. Hans svar var svävande - patienten var ju så gammal, han kunde ju dö av vad som helst …Däremot informerade han mig om att min man nu snart var färdigbehandlad och skulle skickas hem kommande fredag.

Jag blev skräckslagen, marken gungade under mig. Skulle vi ta hem honom igen, klarade vi det? Hur skulle det gå? Han behövde ju vård dygnet runt. På sjukhuset rådde man mig att hitta ett Omsorgsboende.

Onsdagen gick åt att tillsammans med en god vän hitta detta omsorgsboende. Vi besökte tre stycken - alla ganska lika. Man blir erbjuden ett tomt rum med en säng, pentry och ett snyggt badrum med toalett. Inga möbler. Jag frågade om personaltätheten.

Verksamheten var i två plan med tolv boenden i varje. Från 08.00 på morgonen fram till 16.00 på eftermiddagen fanns fyra vårdare på tolv boenden på det planet. Därefter två. Klockan 22.00 kom en sköterska som under natten svarade för bägge planen, det vill säga för 24 boenden. En, som de uttryckte det, ”mycket trevlig” kvinnlig läkare kom två timmar varje måndag.

- Men, frågade jag ängsligt, min man är MYCKET sjuk. Han behöver tillsyn och vård hela tiden. Hur ska det gå?

- Det ordnar vi, sa dom och log. Men det gjorde inte jag.

På torsdagen talade jag med en ny läkare, på sjukhuset. denna gång något yngre och mycket saklig. Han meddelade att man hade beställt ambulans till kl 11.00 morgonen därpå.

Min man ,som nu var borta från all kommunikation, kved och kastade sig runt i sängen.

- Vi kan inte göra mer nu, fortsatte läkaren. I princip har vi genomfört den behandling han behövde.

Därmed var min man reducerad till en färdigbehandlad urinblåsa.

- Detta är ett akutsjukhus, fortsatte läkaren och redogjorde sen för uppgörelsen mellan kommun och landsting.

- Det blir bra på omsorgsboendet, tröstade mig en sköterska. Dom kan sånt här.

Så blev det fredag. Jag gick upp tidigt. Här gällde det att samla ihop så mycket som min man kunde tänkas behöva - sängkläder, morgonrock, tofflor, medikamenter, toalettsaker, stolar till det tomma rummet. Den goda vännen kom med bilen och vi packade ihop.

Hur skulle det gå???

På vägen till sjukhuset och ambulansen ringde det i telefonen. Sköterskan berättade att man gjort bedömningen att min man var för sjuk för att flyttas på.

Så fick han till slut stanna kvar där han låg.

Nu försvann sjukhusets avvisande inställning. Nu fick han verkligen vård; morfin så fort det behövdes, lugnande mediciner. En ny säng ställdes in i rummet så att familjen kunde turas om att sova över natten . Hans oro fortsatte men stillades så småningom. Han avled tio i tolv natten därpå,

Hur mycket hade han uppfattat av all oro omkring honom denna sista vecka? Det hade varit förfärligt - men var det varit någons fel?

Sjukhusen utkämpar en kamp mellan sitt vårdnadsansvar, sina begränsade resurser och sina ekonomiska system. Man behandlar akuta fall, man har specialavdelningar för olika åkommor, man har prislappar på varje organ. Deras ansvar är att behandla den akuta åkomman för att sedan skicka vidare.

I denna mycket precisa organisation tumlar svaga och döende människor omkring fyllda av ångest och själslig oro. All personal gör så gott de kan.

Men… människan är ju inte bara en uppsättning organ. Hon är en kropp och en själ, lika mycket det ena som det andra. Jag vet att vårt samhälle nu och ännu mer i framtiden kommer att tyngas ekonomiskt av en ständigt åldrande befolkning. Jag förstår att man behöver ekonomisk planering och kostnadskontroll.

Men - vårt samhälle bör väl ändå bygga på en humanistisk grund, där vi säger att alla människor har lika värde? Vi hade en gång en kristen tro som talade mycket om barmhärtighet, en kultur som också rymde respekt och vördnad inför döden.

Skulle ekonomin gå omkull om sjukhusen hade en hospice-liknande avdelning dit patienter i livets slutskede kunde få komma? En lugn miljö, där de kunde vårdas tills döden kom? Där det fanns tröst och empati? (Det lär finnas några få sjukhus som faktiskt har avdelningar för palliativ vård)

Vi måste alla möta döden nån gång - många känner rädsla inför döden redan mitt i livet. När den närmar sig måste man ta den på allvar - med eller utan gud. Vårt samhälle måste ha rum för det.

Birgitta Kristoffersson är 78 år och bor i Stockholm.