Är vi de nya nazisterna?
Zeev Avrahmi är före detta israelisk soldat
Zeev Avrahmi föddes för 32 år sedan i Israel.
Han stred i den israeliska armén (IDF) under den första intifadan 1987. Han kom som soldat att delta i razzior mot hus där hans arabiska kompisar bodde.
Han flyttade sedan till New York och är i dag redaktör för den judiska tidningen Maariv America i New York.
”Jag tillhör en generation som känner att våra föräldrar och deras generation som fortfarande leder Israel har ljugit för oss. Det är dags att lyssna på andra generationens israeler”, skrev Zeev till Aftonbladet Debatt.
Jag har inte skrivit under det upprop mot ockupationen som dussintals israeliska soldater anslutit sig till de senaste veckorna. Det behövs inte: jag kommer inte att tjänstgöra i de ockuperade områdena igen. Jag har bestämt mig för att inte ens bo i Israel så länge ockupationen fortgår.
En del myter fick fäste i medvetandet hos oss som växte upp i Israel. Starkast av dessa är föreställningen om “aldrig mer” – det ska inte bli någon andra förintelse så länge vi sköter bevakningen.
Detta tänkande gjorde att Israel byggde upp en av världens starkaste arméer och att man tidigt startade sitt eget kärnvapenprogram. Hitler fick oss att bygga upp en järnridå: Israel ska aldrig förhandla, såvida vi inte befinner oss i militärt överläge.
Hitler dog aldrig. Han bytte bara uniform och etnicitet. Nu är han arab. Han vill fortfarande göra slut på oss.
I denna atmosfär växte vi upp.
Vi beundrade soldaterna och gjorde dem till våra ledare. Under Purim, den judiska allhelgonahelgen, klädde vi ut oss till soldater. De flesta av oss såg fram emot att fylla arton så att vi skulle få beväpna oss och ansluta oss till Israels mission.
Men det som var rätt då, under landets första år, är inte rätt längre. För många av oss som inkallades efter 1982 framstår armén som ett slags förkroppsligande av vår föräldragenerations svek.
De sade att vi skulle försvara vårt land, skydda våra marker. I stället tvingades vi delta i en invasion och i upprätthållandet av en ockupation. Vi som föddes efter 1960 har tjänstgjort på platser där vi inte hade någon rätt att vara.
Alldeles för många av oss var med och stormade Libanon. Vi förlorade vår tro, vår oskuld och våra vänner.
De av oss som deltog i ockupationen av “de ockuperade områdena” utsattes för en ännu större chock: vi förstod inte längre vilka som var “the bad guys”. Vi trodde att vi räddade vårt land undan en slags nya nazister. När vi återvände hem började vi fundera på om det var vi som var de nya nazisterna, ockupationsmakten.
Mycket kan sägas om Ehud Barak och det mesta blir nog inte särskilt vänligt. Från den första dagen han drog på sig en uniform såg han sig själv som en stor general. Men historiens spegel kommer att visa att Barak faktiskt var en riktig revolutionär.
Han drog tillbaka armén från Libanon. Han formulerade de verkligt viktiga frågorna och satte upp dem på Israels agenda: Jerusalem och flyktingarna. Rabin bollade med detaljfrågor, Barak gick på kärnan.
Vad som hänt sedan dess har förvirrat Israel och upplöst vänstern i fragment som är mindre än de bokstäver du läser just nu. Föreställningen om att vi erbjöd palestinierna så mycket som över huvud taget var möjligt och ändå inte lyckades tillfredsställa dem har fått oliktänkande israeliska soldater att vända sig inåt med sina funderingar.
För att Israel ska kunna finna en diplomatisk lösning på dagens konflikt måste man ta tag i den fråga som är den mest grundläggande för vilken nation som helst: Var går vårt lands gränser?
Bosättningarna är en slags tumörer vars livsrytm skiljer ut dem från resten av kroppen.
Kroppen vill finna sin plats och slå sig ner, bosättarna vill ha en judendom utan definierade gränser.
I förra veckan skrev tvåhundra soldater i reserven under ett upprop som förklarade att de skulle vägra att tjänstgöra på de ockuperade områdena. Några av dessa har redan fängslats.
Fler och fler av oss som varit med och dödat för många araber och ockuperat deras land säger att det får vara nog nu. Fler och fler av oss kan inte längre se logiken i att slåss och döda för att skydda en bosättning bestående av tre familjer mitt i ett palestinskt område.
Ingen vill ha ett nytt Libanon. Allt fler börjar agera. Varje sommar brukar talesmannen för Israels försvarsstyrkor förklara att motivationen för att tjänstgöra i stridsenheterna är starkare än någonsin.
Sanningen är att under de senaste femton åren har antalet 18-åringar som går in i armén minskat med åtta procent. Många av dessa har skaffat sig frisedel med hänvisning till psykologiska besvär. Med israeliska mått mätt är detta en häpnadsväckande utveckling.
Soldaternas upprop säger också någonting annat som är ägnat att förbluffa: Det är normalt att vägra.
Israel är satt på prov. Vi måste etablera ett nytt ledarskap och dessa personer kan inte hämtas ur arméleden. Militärerna har visat att de inte klarar förvandlingen från krigare till fredsmakare. Israel behöver ledare som kan säga att landet har för många interna sociala problem att ta itu med, vi kan inte samtidigt engagera oss i stridigheter på utländsk mark.
Vi behöver någon som vi kan se tillbaka på om trettio år och säga: Han hade rätt.
Israel måste hitta sin egen Muhammad Ali.
Zeev Avrahmi, f d israelisk soldat, journalist Maariv America