Låt de döda kvinnorna återfå sina egna namn
Debattören: På gravarna omnämns de bara som ”hans maka”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-08-21
DEBATT. En människa är mer än den tid som går medan hon lever: hon har också rätt till erkännandet av att hon var här.
Ändå har hundratusentals kvinnor nekats att ha sina namn utskrivna på sin egen minnesplats. Svenska kyrkan kan spela en viktig roll i att ge dem upprättelse.
Har din farmor fått stå med namn på sin grav? Har hennes mor det? Än i dag är det i princip omöjligt att hitta en svensk kyrkogård som inte innehåller en mängd stengraveringar i stil med: ”Här vilar Anders Eriksson och hans maka”.
På landets mest fridfulla platser stryks människor fortfarande ut ur den gemensamma berättelsen på grund av kön.
Är inte det märkligt? De senaste åren har kvinnors öden, idéer och handlingar synliggjorts alltmer, i både formella och informella sammanhang. Sakta skrivs kvinnor tillbaka in i kultur, politik och historia.
I den utvecklingen borde ingå att tillkännage att det ligger riktiga personer, snarare än andras ägodelar, på våra viloplatser. De dolda namnen är ju sällan okända, utan går att slå upp i folkbokföring och kyrkböcker.
Svenska kyrkan har flera gånger visat en vilja att retroaktivt ta ansvar för sina handlingar. Exempelvis bad kyrkan senast i slutet av 2022 om ursäkt för missgärningarna mot samerna.
I höstas beskrev dåvarande ärkebiskopen Antje Jackelén kyrkans roll i sextonhundratalets häxprocesser som ett av de mörkaste kapitlen i kyrkans förflutna och skrev att ”särskilt kvinnors historia, som så ofta osynliggjorts, behöver berättas”. Hon underströk då vikten av att de berörda kvinnornas namn finns tillgängliga.
Den här sortens historiska städarbete från kyrkan är bra och en naturlig fortsättning vore att ta det vidare till minnesplatserna.
Mer exakt att ta ledningen för en överblick över de många gravar där namn utelämnats just på grund av kön, och informera allmänheten om hur traditionen har sett ut och motiverats.
Eftersom ämnet spänner över så breda områden – moral, andlighet, diskriminering, ekonomi och juridik, för att nämna några – är det dags för en utredning som motsvarar frågans komplexitet och det stora antal människoliv det handlar om.
I en sådan översyn skulle kunna ingå att utrusta åtminstone en del av gravarna med sina rätta identiteter.
Den delen är en balansgång mellan individens rätt till sitt namn och sådant som kostnader, bevarandet av kulturarv och att släktingar bestämmer över sina anhörigas gravstenar.
Många som vilar i en gemensam grav utan eget namn har valt att göra det. Men är det inte ett förvanskat kulturarv att så stora delar av tidigare generationer fortsätter osynliggöras? Och nog ligger det i efterlevandes intresse att hedra alla som möjliggjort ens egna släktled?
Det är förståeligt att kyrkans resurser inte räcker för att gå genom hela landet och hela historien. Men inom de flesta församlingar borde det gå att göra någonting åt problemet.
Det kan handla om att göra ett urval utifrån vilka personer som finns kvar i levande minne. Kyrkan kan erbjuda gravrättsinnehavare information och alternativ, som att bredvid den här sortens grav placera en mindre skylt med kvinnans – vid behov även barnens och andra vilandes – namn.
Är ättlingar intresserade av att beställa en omgravering av stenen måste det kanske göras för egna pengar, men kyrkan kan vägleda om hur. Om namnet på den avlidna är okänt kan kyrkan hjälpa till att koppla ihop efterlevande med erfarna släktforskare.
Som minst borde det vara möjligt med ett anslag på kyrkogården och information på dess hemsida som lyfter fram att den här traditionen fanns, vilka uttryck den tog och vad den kom sig av. Där kan kyrkan också lista de frånvarande namnen eller informera om var man kan hitta dem, om inte på gravplatsen.
Kort sagt: det finns mycket som vore möjligt och värt att göra.
För när vi pratar om dåtidens medborgare gäller det också framtidens. Även om det inte längre är praxis att bara namnge maken på gifta pars gravar finns problemet kvar.
Varje dag ser nya generationer de här inskriptionerna medan bilden vidmakthålls av kvinnor som anonyma ägodelar. Det är inte bara ovärdigt för de som en gång levt, utan för hela idén om människors lika värde – och om gravplatser som ett sätt att minnas det värdet.
Alla har rätt till sin identitet, även de som inte längre finns bland oss. Låt namnen träda fram.
Johanna Wester, föreläsare inom FN:s kvinnokonvention och författare till bland annat ”Catfight – nidbilder av kvinnor i grupp”
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.