IS-rekryters familjer behöver bättre stöd

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-10-21 | Publicerad 2015-10-20

Debattören: Samhället kan inte fortsätta blunda för den ökande rekryteringen

DEBATT. Jag har flytt från diktaturens Irak och levde tills för några år sedan i en tillåtande och upplyst svensk demokrati. I dag ser jag i stället hur islamism och medeltida värderingar tillåts breda ut sig utan något större motstånd i område efter område, oftast i förorterna. Kritiker avfärdas ofta och tystas ner med tillmälen som ”islamofober”.

Med bidrag av offentliga medel utvecklas dysfunktionella hemlandssamhällen, där polisen hålls borta med stenkastning och handgranater. En strategi mot våldsbejakande extremism som inte tar vardagsproblem och religiösa fördomar på allvar kommer inte att lyckas.

Jag ska berätta en sann historia om en pojke i dagens Sverige, som nästan kom att ansluta sig till IS – rekryterad av personer som till stor del är offentligt finansierade.

I Stockholm bor en familj som är flyktingar från Kurdistan. De kom hit och har fått all tänkbar hjälp med att börja ett nytt liv för sig själva och sina barn. Det har gått väldigt bra. Men deras son började för ett antal år sedan att regelbundet gå till en moské i Stockholmsområdet. Med tiden blev familjen alltmer bekymrad över sonens ändrade vanor. Från att ha varit en glad och öppen grabb blev han allt mer tystlåten och slöt sig in i sin egna islamistiska värld, trots en genomgången högskoleutbildning. Han anlade ett långt skägg och klädde sig ofta i den långa vita salafistdräkten. Efter ytterligare en tid började han ta avstånd från allt som handlade om livet i Sverige; det var fel musik, fel kläder, fel uppförande och han ansåg att alla andra var smutsiga ”kafir” (otrogna).

Hans pappa var mycket frustrerad, rädd och förtvivlad. Berättelser om Islamiska statens attraktionskraft, indoktrinering och rekrytering pågår öppet och pappan fruktade det värsta. Vi ska nu komma ihåg att de är kurder och det är Peshmerga som kämpar allra hårdast vid fronten mot IS. IS anser att kurder är zoroastrer, det vill säga kafir.

Det var pojkens familj och släkt som engagerade sig för att få honom att ändra inställning. Med argument som ”ska du delta i mördandet av ditt eget folk och din egen släkt?” började sonen rubbas lite i syn övertygelse. Efter många samtal och tårar lyckas släkten stoppa honom att från att resa till Syrien och IS, och har fortsatt med att påverka hans attityd, inställning och tro på en global islamistisk stat.

På ett fotografi jag senare fick av pappan stoltserar sonen, renrakad, bredvid en kurdisk flagga.

Självklart har de som flytt till Sverige kvar ett starkt engagemang för sitt hemland. Ett medborgarskap i Sverige gör inte att ursprunget glöms eller förtvinar, kanske tvärtom. Men stödet från samhällets sida var i detta fall noll. Släkten och betydelsefulla personer (islamister) i närsamhället har i stället påverkat sonen och dragit hårt åt olika håll. Stödet till dessa föräldrar i ångest är viktigt och samhället kan inte fortsätta att blunda för IS-rekryteringen som blir ett allt större problem i Sverige.

Vi som länge engagerat oss i kampen mot den religiösa extremismen i Sverige accepterar inte längre att bli nertystade. Det måste bli ett slut på offentlig finansiering av verksamheter som medverkar i rekryteringen till våldsam extremism. De verkliga experterna, föräldrarna, måste garanteras bättre stöd för att motverka radikaliseringen av deras barn.

Rebwar Hassan