Facket hjälpte landets politiker rasera skolan
Lärare: Mångårigt experimenterande bakom dagens kris
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-08-29 | Publicerad 2017-08-28
DEBATT. Skolans kaotiska utveckling under senare år har många olika orsaker. Båda de politiska blocken har tävlat om att skjuta en vettig skolutveckling i sank.
Göran Persson drog fram som en ångvält under kommunaliseringen och tillfogade skolan svåra skador. Privatskolornas framväxt, med allmänna skattemedel som främsta gödningsmedel, har ändrat vår skolstruktur. Jan Björklund lanserade den katastrofala förstelärarreformen som har skapat en, verkar det som, olöslig härva lärare emellan.
Gustav Fridolin bättrade på denna oreda med det så kallade lärarlönelyftet.
Kategoriseringen av lärare i olika grupper, oftast godtyckligt sammansatta av ledningen på skolan, har medfört att genomförda kurser betalas olika.
Denna politiska dilettantism, detta klåfingriga experimenterande med skolan utifrån bristande kunskaper har tillfogat vår skola svåra skador.
Hur har de båda lärarfacken, Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund, förhållit sig till denna utveckling?
Kommunaliseringens genomförande innebar ett skickligt strategiskt spel med Göran Persson i spetsen och syftet var kunna få den till stånd genom att splittra facket.
Genom att kortsiktigt erbjuda många av de medlemmar som organiserades av Lärarförbundet, förmånliga ekonomiska villkor, kunde detta fackförbund fås att stödja kommunaliseringen. Att majoriteten av lärarna var emot nyordningen ignorerades.
Under 90-talet diskuterades också frågan om individuella löner och karriärmöjligheter för lärarna.
Lärarnas riksförbund kom att bli pådrivande för en sådan utveckling. Vi måste ha en större lönespridning sades det allt oftare.
De som halkade efter i löneutvecklingen hade skäl att fråga sig varför facket inte talade för dem.
En facklig byråkrati accepterade att lönerna individualiserades och även så förhandlingsförfarandet. ”Tala med din chef igen” blev den vanliga uppmaningen till förbigångna lärare.
Fackliga representanter tvådde likt Pilatus sina händer och försökte därigenom frånhända sig ansvaret för utvecklingen.
Löneutvecklingen blev allt mer kaotisk. Lärarfacken har i princip accepterat såväl förstelärarreformen som lärarlönelyftet. En kurs i gymnasieskolan betalas helt olika till två lika behöriga lärare. Detta trots att betygen som sätts på kursen värderas lika.
På många skolor smälter den fackliga lokala ledningen samman med skolledningen i samverkansgrupper.
Det fackliga arbetet arvoderas med kommunala pengar. Kategoriseringen av lärarna saboterar allt fackligt arbete som syftar till att ta tillvara lärarkollektivets intressen.
En grupp av lärare som är utan de lönelyft som förstelärare och lyftlärare har fått, ”sämstelärarna” utgör en betydande del av lärarkåren.
Dessa lärare har godtyckligt placerats i strykklass och det var direkt skamligt att se hur i våras många blev pensionärer i denna förnedrande status trots att de framgångsrikt arbetat i yrket i mer än trettio år. I vilket annat land skulle ett sådant förfarande vara möjligt?
Som avslutning ställer jag en fråga till ledningen i Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet: Hur stor procent av landets förstelärare har eller har haft förtroendeposter inom facket?
Lasse Hagborg, lärare i snart 40 år
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.