Vill du ha mitt utförsäkrade liv?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-01-15
Alexandra Johansson, 30 år: Allt jag fasade för har hänt
I höstas skrev jag här på Aftonbladet debatt om mitt sjukskrivna liv och rädslan för att bli utförsäkrad.
I dag har det jag fasade för hänt.
Mitt skyddsnät är borta. Säkerheten om att jag kan sätta mat på bordet åt mina barn är borta. Jag vet inte längre när jag nästa gång kan hämta ut mina mediciner. En del av mig som människa har försvunnit helt enkelt. Jag bor inte längre kvar på samma ställe, hyran i hyresrätten blev för hög. För vem vet när jag får pengar nästa gång? Löften från politiker sätter inte in pengar på kontot, det vet jag redan. Istället står jag kvarskriven på adressen tills jag vet vart jag ska bo. Och kanske kan jag i framtiden skaffa mig en ny bostad. När jag återfår min rättighet till att vara människa igen, trots sjukdom.
Jag lever ständigt med känslan att detta händer inte mig, detta händer inte oss. För vi är många. Jag har svårt att förstå, svårt att acceptera mitt nya liv som jag blivit tilldelad. Jag är ett bottenskikt i samhället, utan rättigheter och det tär att se vad människor tycker om de som är sjuka. Jag ser i media runt om mig att människor ger upp, de orkar inte längre. Kommer jag också att känna så snart? Har så många frågor, men ingen kan svara.
Jag infann mig på arbetsförmedlingen den fjärde januari. In i ett mötesrum. Tre handläggare stirrar på oss, virrar omkring och vet nog inte riktigt vad de ska säga. De väntar och väntar. Kommer det inga fler?
Vi är ett tiotal runt bordet. Vissa ser ut som jag, helt friska på utsidan. På andra syns sjukdomen tydligare. Handläggarna drar snabbt igenom reglerna. De säger emot varandra, jag känner mig inte ett dugg klokare. Ingen nämner någonting om min rehabilitering. Jag blir tvungen att fråga. Nej, sånt kommer vi inte att få. Det är inga läkare som jobbar på arbetsförmedlingen! Men Husmark och Axén har ju lovat, försöker jag. Får samma svar igen. Rehabilitering är ingenting arbetsförmedlingen sysslar med.
Fram med papper, skriv på här annars uteblir ersättningen. Jag tittar på pappret, förstår inte vad som står. Behöver hjälp med att tolka detta och frågar om jag får ta hem pappret. Nej, då får du inte ut pengar blir svaret. Känner mig instängd i ett hörn. Jag kryssar i rutan att jag ska vara med hundra procent, då ska jag ha rätten till hundra procent ersättning får jag veta. Men jag vet ju att jag är sjuk. Jag vet att jag inte kan styra själv, lärde mig för många år sedan att kroppen bestämmer, inte jag. Men i valet att stå utan pengar och att skriva under mitt namn för att kanske få pengar någon gång i framtiden är valet inte så svårt. Jag skriver under. Först när jag kommit hem så slår det mig, hur ska jag nu finna någon väg tillbaka in i försäkringssystemet? Jag har med mitt eget namn intygat att jag är aktiv på arbetsmarknaden. Nej, det kan väl inte vara så?
Känslorna går i berg- och dalbana. Jag ser på tv, lyssnar på radio ibland. Politikerna dunkar varandra i ryggen och tycker de har varit duktiga. Jag vill bara skrika rätt ut. Ni har förstört så många människors liv, att ni inte förstår vad ni gör. Första rapporten om hur duktiga dom är kom nu i veckan. Den är ett hån, rakt upp i ansiktet på mig.
De har tvingat ut människor ur ett system för att sätta dom i ett annat system. De kallar det för att ”korta rehabiliteringskedjan”. Men vet de hur många som hann bli rehabiliterade? Nej, för pengar till att korta sjukvårdens köer finns inte. Pengarna som tjänas in på att plåga svaga ska gå till de friska som jobbar, ja de som fortfarande har rätten att existera.
Tack Husmark, där satte du mig riktigt på plats! Den nya rehabiliteringskedjan ser till att 60 procent återgår i arbete. Men inte hur många som jobbar trots sjukdomar och hur många som stupar inom kort för att de inte orkar mera.
Rapporten visar inte på hur många som går på socialbidrag eller helt har hamnat utanför samhället. Där kan vi prata om utanförskap.
Jag behöver besöka psykiatrin. Remissen har gått iväg och kallelsen har kommit. Men jag vet inte om det är värt mödan. Kommer jag att få tid till att gå dit, kommer jag kunna ta ut eventuella mediciner och framför allt klarar jag av att bearbeta och tackla en diagnos till?
Och nånstans i bakhuvudet så ligger tanken om att jag inte skulle ha behövt åka dit alls, om min grundtrygghet inte hade rubbats.
Oron inför framtiden finns hela tiden. När kommer kroppen vägra så pass att de sparkar ut mig ifrån arbetsförmedlingen? När kommer första utbetalningen? Har en räkning kvar som måste betalas varje månad. På vilket sätt kommer försäkringskassan att försöka hålla mig utanför systemet denna gång om jag överhuvudtaget är välkommen tillbaka?
Politikerna som ska vara motpolen till de som styr i dag leker sandlåda. Det var ditt fel, du började! Svensson hänger på i sandlådedebatten.
Men ingen vågar eller kan uttala sig om vad som händer på riktigt, om vi skulle få en ny regering vid valet. Detta bygger på oron, jag och många med mig måste få veta vad framtiden har att utvisa.
Alexandra Johansson