”Jag behöver ingen fancy gala”
Därför väljer kändisreportern Olivia Svenson Stockholm före Oslo: Dramatiken är subtil
I mitt köksfönster står en träbyst av min mormors morfar. Han fick Nobels fredspris 1930.
Trots det väljer jag Stockholm före Oslo.
Kanske bör det sägas direkt: jag är en traditionsjunkie.
På julaftonsmorgon ringer jag i en glasklocka och tutar i en plasttuta för att inleda firandet. Har gjort det sedan jag var barn.
Den 10 december sitter jag klistrad framför tv:n och ser hundratals främlingar äta middag på en fest jag inte är bjuden till. Har gjort det sedan jag var barn.
Precis som julen bjuder Nobelfesten sällan på överraskningar. Faktum är att skillnaderna från år till år är minimala. De frasiga klänningstygerna är i andra färger, glassen som serveras har en annan smak, någon sjunger opera i stället för att dansa balett. Man vet vad man får. Bok från pappa, praktisk pryl från mamma. Kronprinsessan väljer stråldiademet igen. Same procedure as last year.
Jag behöver ingen fancy gala med rockstjärnor och presidenter som i Norge. Det räcker bra med genomtänkta tal av knarriga men tacksamma professorer, lågmäld rapportering om vem som sitter bredvid vem och svepande bilder över Gyllene Salen när Nyamko Sabuni dansar vals med kemipristagaren.
Dramatiken finns, men är subtil. En svettig minister tappar sin servett, en servitör nästansnubblar i trappan, och ser inte gåslevern lite väl grå ut?
När kungen belåtet stoppar in en tugga i sin blåblodsmun vet vi att faran är över.
I kväll sitter jag bänkad framför Nobelfesten och har synpunkter på Maddes klänning. Den 24:e ringer jag i glasklockan. Trots att jag vet hur den låter. Same procedure as last year.