Min 80-åriga mor låg 11 timmar i korridoren

Debattören: Jag blir mörkrädd efter ännu en dag på akuten

LÄSARDEBATT. Efter att mamma, drygt 80 år, har bedömts av hemtjänst att hon är i behov av att åka till ­akuten, blir hon upphämtad i ambulans.

SÖS-akuten konstateras att hon bl.a är uttorkad och ­behöver dropp. På en brits med en filt som kudde och papper som ­lakan ligger hon och kan knappt få fram ett ord eftersom hon är så torr i munnen. Hon har inget att dricka men när hon ­ropar från britsen är det ingen som hör. Alla har bråttom någonstans. Ringklocka har man inte tillgång till när man är placerad i korridoren.

Mamma känner att det ­spänner i armen som svullnat upp ­rejält. Vätskedroppet har gått under huden. Då har jag ­suttit hos mamma i två timmar och ingen har ens tittat till ­henne.

Ny nål sätts men då personen blir avbruten ska en kollega ta över lovas det. Efter en timme hör jag efter på expedititonen. Jag får känslan av att jag stör, ­lägger mig i.

1,5 timme och två påstötningar senare sätts droppet.

Enligt doktorn så väntar ­mamma nu bara på att slussas vidare till en avdelning. Jag ­förstår sen att det ska dröja till kl 21 innan hon får krypa ner i en säng med madrass. Mamma har då legat på en hård brits i 11 timmar i korridoren. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur det skulle varit om hon under ­sina sjukhusbesök inte haft ­någon med sig som kan vara hennes röst, stöd och kraft när hon själv inte kan. Jag blir ­mörkrädd när jag ser ensamma, sjuka och ängsliga människor som ropar att de behöver kissa, vill ha vatten eller jämrar sig av plågor.

De blir, om någon hör, lovade att någon kommer snart. När är snart?

Lite mer värme och ­medmänsklighet skulle ge, i alla fall mig ljus i mörkret.

Anhörig till patient på medicinakuten sep 2015

(Redaktionen känner till skribentens identitet)