Julen jolmig utan Jesus

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-24

Ärkebiskopen: Barnet i Betlehem lär oss om delaktighet och förlåtelse

Det är något som gått fel med vårt julfirande. Var fjärde svensk menar att julklappsinköpen skapar mest stress i samband med julen. Det visar en SIFO undersökning som gjorts på uppdrag av Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete. Samtidigt slog julhandeln förra året rekord för trettonde året i rad med cirka 60 miljarder kronor, dubbelt så mycket som Sveriges totala utlandsbistånd per år.

När Jesus försvinner från advent och jul så blir helgerna ganska sentimentala – och drivna av tvång att allt ska vara ”rätt”. Det revolutionära att en ledare kommer på en enkel åsna, och att Gud föds som ett utlämnat barn, döljs effektivt av annat. Det är milda ljus, snöflingor och änglavingar i stället, sådant som inte irriterar någon men heller inte är viktigt och inte driver på några förändringar.

När en liten pojke föddes i Betlehem för över 2 000 år sedan var de flesta dörrar stängda. ”Här är redan fullt.” Men de som var närmast kunde inte svika, de hade fått honom och måste ta sitt ansvar. Barnet hade makt. Till slut fanns stallet och krubban.

Barn har makt, men den är mjuk. Den makten väcker många – men är det tillräckligt? Man kan titta bort från barnet som ser en i ögonen, men det är svårt att stänga av när barnet skriker. Alla som haft ansvar för små barn vet. När barnen uppgivet tystnar blir det kanske annorlunda. Oskyldiga barn också i vårt land blir apatiska i sin förtvivlan. En omvärld som svikit dem släpper de inte in. Barn har rätt till sina liv! De är inte skuld till flykten eller sveken och heller inte till föräldrars uppgivenhet. Vi får liv och öden i våra händer. Vuxna måste ta ansvar.

Nu är muren byggd mellan Betlehem och Jerusalem och omöjlig att komma igenom för den som inte har alla papper i ordning – och det är makten som bestämmer vem som har papperen i ordning. Det har byggts en mur även runt Europa och därmed också Sverige. Det är skam, det är fläck på Sveriges baner, att människorätt heter medborgarskap. Rätt till skydd bygger inte på medborgarskap utan på mänskliga rättigheter. Sverige har förpliktat sig att följa internationella överenskommelser som erkänner detta men vi slirar skamligt ofta. Den kritik Sverige får har vi svårt att hantera. Den stämmer inte med bilden vi har av oss själva.

Den här julen får inte firas utan att utsatta människor är i centrum för uppmärksamheten. Många barn har farit illa utan att särskilt många röster har höjts. Det finns bykar att tvätta. Barn hör till de utsatta i dag. Men barn har rättigheter! Det blir lättare att förstå om vi tar in att när Gud ska kommunicera något verkligt viktigt så görs det inte genom makt utan genom en liten människa. Barnet – som behöver vårt stöd, vår omtanke, vår omsorg och kärlek.

Det irriterar många att Gud inte tvingar bort lidande och orättvisor. Men världen går under utan medmänsklighet och kärlek. Yttre tvång kan åstadkomma mycket men aldrig det avgörande. Inte i en familj, inte i en nation, inte i världssamfundet. Inte i någons liv.

Julen är till för att se medmänniskan. Barnet i Betlehem visar vad delaktighet är, vad förlåtelse är och vad som tar Gud närmare oss.

Våra små val gör skillnad. Lite passivitet eller lite själviskhet i småsaker samlas till stor passivitet och stor själviskhet. Julen säger oss att det inte är farligt att öppna för andra och andras behov. Det är då livet blir liv på riktigt.

Julen har medmänniskor – födda och ofödda – i centrum. Jag hoppas många har valt klappar utifrån det. Hela Världen, Svenska kyrkans internationella arbete, har liksom flera andra hjälporganisationer visat på en annan sorts julklapp.

Många har valt att ge bort en gris, eller en get, eller en fredsmäklare i år. Ingen blir besviken över att en bonde i Kambodja får en gris, som kan påverka hennes eller hans livssituation avsevärt. De blir mottagare både i Sverige och ute i världen på det sättet. Viljan att ge och förhoppningen om att gåvan tas emot med glädje och öppna armar, är vad varje julgåva handlar om. Se människan – se barnen, se Jesus och varandra!

Anders Wejryd