Bara Sverige tillåter att äldre diskrimineras
Äldre bör uppmanas att testamentera sin kvarlåtenskap till en stiftelse som tillvaratar deras intressen
Dyrkan av ungdom i Sverige är i dag direkt skadlig för demokratin.
Efter ett val där rekordmånga mycket unga människor kom in i Sveriges riksdag slår nu två åldermän larm:
UEFA-presidenten Lennart
Johansson, 72, och journalisten Frank Hirschfeldt, 78, skriver i dag på Aftonbladet Debatt om hur Sverige kom att sätta världsrekord i diskriminering av äldre.
De föreslår nu att Allmänna arvsfondens regler omedelbart ändras så att pengar går till äldre opinionsbildare.
Diskriminering av äldre, inte enbart pensionärer, är djupt rotad i det svenska samhället och är ett svenskt kulturfenomen. I dag är det den enda kvarvarande diskriminering som är fullt tillåten och accepterad.
All annan diskriminering strider numera mot lagen.
I en DN- intervju 2 februari 1997 citeras Jerzy Einhorn under rubriken ”Förakt för gamla i Sverige” där han bland annat säger att ”Sverige är det land i världen där diskriminering av äldre är värst”.
Vid denna tidpunkt satt Jerzy Einhorn i riksdagen och konstaterade: ”Det finns inget annat parlament i världen som är så kemiskt fritt från äldre människor. Det finns en ungdomskult i Sverige och ett förakt för gamla.”
Och han tillägger: ”När Pablo Picasso målade den tavla som sålts för mest pengar var han 78 år. Artur Rubinstein var 80 när han gav den konsert som anses vara den bästa i modern tid. I Sverige skulle Picasso inte få vara lärare på Konsthögskolan, Rubinstein skulle inte få lära ut vid Musikhögskolan.”
Den svenska åldersdiskrimineringen är till stor del ett journalistiskt problem.
I Sveriges Television, som har ett svårslaget rekord i avtalspensioneringar, är bildsättningen när äldrefrågor är på tapeten alltid vanemässigt densamma.
Oavsett vad texten handlar om visar man arkivbilder av åldringar som vandrar omkring med käpp eller rullator. Man befäster rutinmässigt existerande fördomar.
Detta gäller även journalister i stort. 74 procent av journalistkåren är i dag under 50 år. Det är alltså 30-åringarna som sätter den mediala dagordningen.
Våra politikers uppfattning av äldre är ett särskilt kapitel. När Göran Persson säger att hälften av dem som nomineras för riksdagsval skall vara under 40 år så fattar han inte att detta uttalande är ren diskriminering.
Enligt ett EU-beslut kommer ett sådant uttalande senast år 2006 att falla under den då gällande diskrimineringslagen.
Förre kulturministern Bengt Göransson (s), född 1932, var ordförande i den statliga demokratiutredningen som år 2000 kom med sitt betänkande.
I maj 1999 intervjuades han i TV 4:s program Kalla fakta under rubriken ”Vid 65 kan du hälsa hem”:
Fråga: Under förra mandatperioden fanns inte en enda riksdagsman över 67 år i riksdagen? ser du det som ett demokratiproblem?
BG: Nej egentligen inte. Någon grupp måste nämligen medverka till att kvinnorna skulle få en rejäl och rättvis representation i riksdagen – och det fanns ingen annan grupp än pensionärerna som kunde hjälpa till. Jag tror inte att aktiva 40-åringar skulle gå ur riksdagen för att ge plats för kvinnor – det är knappast – det hade inte varit möjligt! (...) Om vi är angelägna om att snabbt få en kvalificerad representation för kompetenta kvinnor då måste ju någon grupp avstå från sina platser och det fanns ingen annan grupp som kunde göra det utan konvulsioner än pensionärsgruppen.
Även Bengt Göransson måste ha varit medveten om att pensionärskollektivet inte är enkönat och att man till exempel hade kunnat lösa två problem genom att enbart nominera kvinnliga kandidater inom äldregruppen.
Men som gammal slipad politiker är han från den politiska debatten van vid att vid behov konstruera falska sammanhang.
Men ingen politiker kan fortsätta resonera på detta sätt.
Enligt ett existerande EU-direktiv som hittills inte observerats i större utsträckning krävs ett allmänt tillägg till diskrimineringslagarna som skall vara infört till 2003.
Enligt detta skall all diskriminering inklusive åldersdiskriminering jämställas ur lagsynpunkt.
Det skulle till exempel innebära att läkare i läkarbristens Sverige som betraktas som fortsatt kompetenta kan utöva sitt yrke även efter att ha fyllt 67!
Sverige har typiskt nog begärt uppskov till år 2006.
Frågan är då om ett pensionärsparti som riksdagsparti skulle vara lösningen?
Det tror vi inte. Ett pensionärsparti har för närvarande inte en chans som riksdagsparti men kan vara motiverat kommunalt. Media är dessutom totalt ointresserade av så kallade småpartier och utan genomslag i media existerar ingen politisk framgång.
Då vi inte ser att detta kommer att inträffa under vår och 40- och 50-talisternas livstid är vårt förslag följande:
Ändra Allmänna arvsfondens statuter. Allmänna arvsfondens medel har med några undantag helt och hållet genererats av äldre men delas huvudsakligen ut till ungdomar.
Statuterna bör ändras radikalt så att äldre och äldreföreningar kan erhålla anslag för att tala i egen sak, bedriva nödvändig lobbyverksamhet för att få genomslag i media, påverka politiska partier och föra ut sitt budskap.
Om detta vägras bör en stiftelse bildas för detta ändamål.
Äldre bör uppmanas att i god tid testamentera sin kvarlåtenskap till en stiftelse som tillvaratar deras intressen i stället för att passivt låta det gå till Allmänna arvsfonden.