När rädslan tar över syns fiender överallt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2016-04-01 | Publicerad 2016-03-24

Vår oro för terror ökar – men låt inte rädslan styra kampen mot terroristerna, skriver Marie Demker

DEBATT. ”It was the best of times, it was the worst of times”. Så skriver Charles Dickens i inledningen av sin bok A tale of two cities (1859), en bok om London och Paris före och under Franska revolutionen 1789. Vår tids Europa är sårat och blödande, alldeles påtagligt av terrorism, nu senast i Bryssel, men också av starka ideologiska spänningar mellan öppenhet och kontroll, mellan generositet och misstänksamhet.

Oron för terrorism har ökat de senaste åren enligt SOM-institutets undersökningar, vilket inte är särskilt märkligt med tanke händelser och rapportering.

Men rädsla är ingen bra kunskapsgrund och när rädsla blir styrande för politiska beslut är det lätt att tappa den ursprungliga riktningen, fatta snabba och ogenomtänkta beslut eller tappa handlingskraft och analysförmåga.

Terrorismen i vår tid slår blint och brett, är individualiserad och globaliserad och de politiska målen är vare sig tydliga eller ideologiskt utvecklade. En jämförelse med 70-80 talens europeiska terrorism visar att den tidens grupper istället hade utvalda mål, var välorganiserade och hade ett utvecklat ideologiskt bagage samt hade tydliga mål, som att avslöja statsmaktens dolda våld mot medborgarna eller skapa självstyre.   

Tanken att det finns ett enda sätt att motverka eller hindra den moderna terrorismen är inte bara felaktig utan också farlig.

Uppgiften att avvärja påtagliga hot, analysera information och gripa kriminella personer åligger förstås polismyndigheterna i Europa. Men polisiära medel är inte de mest effektiva för att till exempel fostra unga människor till goda samhällsmedborgare eller skapa tillit i ett samhälle och till varandra.

I stor utsträckning har terrorismen i Europa sina rötter i händelseutvecklingen långt bortanför vad europeiska myndigheter eller regeringar kan påverka, såväl destabiliseringen av Irak som Turkiets repression av mänskliga rättigheter är pusselbitar i förståelsen av det som hänt i Bryssel och tidigare i Paris, London och Madrid. Som alltid är det begreppsparet vilja och kunna som bör stå i centrum för motståndet mot terrorismen: dels behöver EU bättre gemensamt försvåra för terrorhandlingar genom lagstiftning, kontroll och underrättelsearbete men dels behöver alla länder minska viljan genom direkt arbete med unga i riskzonen, utbildning, kulturell integration och social uppföljning å den andra.

Risken är att om vi bara gör det förstnämnda, och som ger synlig effekt snabbt, så minskar vi visserligen möjligheterna för terror men förstärker viljan för desamma hos den mycket lilla grupp som då får sin världsbild bekräftad.

När statsministern säger att regeringen skall ”göra allt” för att människor skall vara trygga så menar han förstås det. Men trygghet är ingenting som skapas av en ledare eller av kontroll. Trygghet kommer av ömsesidig tillit, framtidstro och inkludering – det är något vi skapar som medborgare tillsammans överallt och hela tiden.

När rädslan tar överhanden ser vi demoner och fiender överallt, allt som är främmande och ovant hamnar i kategorin ”farligt”.

När tilliten får styra ser vi nyfiket oss omkring, allt som är främmande stimulerar till funderingar och kreativa ifrågasättanden av oss själva.

Fler poliser med automatvapen, övervakning och mer kontroll kanske gör en del av oss trygga för stunden. Men faktum är att i ett öppet och demokratiskt samhälle finns ingen annan långsiktig trygghet än den vi skapar åt varandra, den trygghet som bygger på ömsesidig tillit.

Motståndet mot terrorn måste därför utvecklas på alla nivåer – från förskola till regeringskansli – och får inte stanna vid repression, kontroll och polisära metoder.

Marie Demker