EU måste straffa Polen ekonomiskt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2016-01-09 | Publicerad 2016-01-06

Birgitta Ohlsson (L): Ett land kan inte strunta i EU:s värderingar och samtidigt få stödpengar

DEBATT. “The fall of the Berlin Wall makes for nice pictures. But it all started in the shipyards”.

Orden från fackföreningsmannen, frihetskämpen och post-kommunistiska Polens första president Lech Walesa påminner oss att 9 år innan Berlinmurens fall startade fackföreningsprotester vid Gdanskvarvet.

Jag minns som barn tv-bilder där en mustaschprydd man klättrade upp i lyftkranar och förändrade Europas historia. Ett av mina starkaste minnen som EU-minister var en julikväll 2011, då vi ministrar samlades i en industrilokal i detta varv. Timmen blev sen och kollegor från Öst- och Centraleuropa berättade nostalgiskt om kamp mot kommunism och lyckan att nu sitta här som del av EU.

Det är mot denna bakgrund som den forcerade polska tragedin där regeringen kör landet mot ett vulgärnationalistiskt, populistiskt och antieuropeiskt dike känns sorglig för oss Polenvänner.

Vi har med glädje stöttat ett moderniserat Polen och liberala politiker som tar strid för frihandel, öppenhet, fri abort och samkönade äktenskap.

Kantringen sker inte i vilket land som helst – utan i det befolkningsmässigt största och ekonomiskt mest framgångsrika bland öststaterna som kom med i EU 2004. Landet som är berett att ta Storbritanniens plats jämte Frankrike och Tyskland – om britter lämnar. 

Orbánisering, urgröpning av demokrati, namnsatt efter Ungerns premiärminister Orbán som 2010 började sin nedmontering, har fått sin polska efterföljare. Andra kallar det Putinisering där ärkefienden Rysslands auktoritära stil kopieras.

Sista måndagen 2015 signerade Polens president Duda en geschwint hopkrafsad lag som undergräver författningsdomstolen. EU och USA protesterade. Men frågan är om landets informelle ledare Kaczynski, partiledare för högernationalistiska Lag och rättvisa bryr sig. Opinionsmätningar visar dock tillbakagång i väljarstödet och hundratusentals polacker protesterar.

De allvarliga tecknen är många. Polens kulturminister Glinski försökte stoppa en pjäs på grund av nakenscener. Regeringen vill satsa på ”patriotisk och uppbygglig kultur” och förbereder reform för att statsägda medier ska bli lojala och patriotiska. Försvarsministern högerkatoliken Macierewicz gjorde sig ökänd bland antisemiter när han uppskattat den judehatande pamfletten ”Sion vises protokoll”. Symboliken blev total när den nya regeringen presenterades och EU-flaggor avlägsnats.

Kaczynski har aldrig varit Europavän. Men det finns två ömma polska punkter för att stötta demokratin. Det ena är att agera snabbt. Orbán gick långt för att han kunde. EU:s protester var sena och svaga. I det polska fallet ryktas om inställda Nato-möten, vilket ger en nesa för en regering som vill visa status.

Det andra är ”money talks”. Det ska inte gå att kravlöst inkassera EU:s miljardsubventioner och samtidigt strunta i EU-värderingar. Polen var stor vinnare vid EU:s långtidsbudgetförhandlingar fram till 2020. De hänvisade till europeisk solidaritet och fick 640 miljarder kronor i strukturfondsstöd samtidigt som de skippar flyktingsolidaritet.

Borgmästaren Robert Biedron uttryckte det frankt: ”Jag kör på en polsk väg byggd med EU-pengar från skattebetalare i Italien, Tyskland och Frankrike. Jag skäms över att mitt land vägrar ta ansvar”.

För oss liberaler är det tydligt att EU behöver mekanismer för att tvinga medlemsländer att respektera mänskliga rättigheter. Det EU-land som bryter mot EU:s inre marknad drabbas av sanktioner, men om länder trampar på mänskliga rättigheter händer inget. Detta är hyckleri.

EU måste syna, granska och straffa EU-länder som attackerar frihet på hemmaplan. Använd politiska och ekonomiska sanktioner!

Birgitta Ohlsson

Utrikespolitisk talesperson och riksdagsledamot (L)