Jag har aldrig känt mig trygg i skolan
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2014-11-27 | Publicerad 2014-11-26
Isaac Møller, 17: Alltför många gör alldeles för lite åt mobbningen
Jag läste en artikel i Aftonbladet om Odin som mobbades och till sist tog sitt liv. En hemsk historia om något som är allt för vanligt, fast det inte borde det. Längst ned i artikeln fanns en faktaruta. Den hade rubriken ”Så upptäcker du om ditt barn är mobbad – och så får du hjälp”:
1. Var uppmärksam på ditt barn om hur det mår. För ett kontinuerlig samtal med ditt barn om hur det har varit i skolan, med kamrater och även utanförskap.
2. Lyssna på barnet. Om det beskriver berättelser som kan uppfattas som kränkningar och mobbning - ta det på allvar. Det är viktigt att barnet känner sig lyssnad på. Det gäller både stort och smått.
3. Hjälp barnet att hitta strategier för att hantera olika situationer och problem som kan uppstå.
4. Följ upp hur det går för ditt barn.
5. Prata med skolan och be om hjälp om det behövs. Skolan ska ha en antimobbningsplan till att börja med. Uppstår ändå mobbning be de vuxna inom skolan om hjälp. Elevhälsan med kurator, psykolog och resursteam är en viktig funktion.
6. Skolan har en plikt att uppfylla alla barns behov. Det är alla barns behov att känna sig trygga i skolan.
7. Barn och unga kan kostnadsfritt ringa till Bris telefon 116 111, mejla eller chatta på organisationens hemsida för att få stöd och hjälp.
8. Även vuxna kan få hjälp av Bris i frågor som rör barn 077-150 50 50.
9. Räcker inte elevhälsan kan du och ditt barn även vända sig till barnpsykiatrin i din kommun för att få hjälp och stöd."
Men vad tänker du, efter att ha läst först artikeln om hur en 13-årig pojke tagit livet av sig för att det aldrig blev bättre, och sen faktarutan där all denna hjälp står uppradad. Barn och unga borde ju få hjälp när det ”finns” så mycket?
Men verkligheten är alldeles för ofta långt ifrån hur det borde vara.
De fyra första punkterna borde ju vara lätta, ta till exempel den första, att prata om hur det är i skolan. Men det är mycket svårare än man tror – och även om man tycker sig märka att något inte stämmer så är det svårt att få ärliga svar.
Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har alltid haft en bra relation till mina föräldrar. Men när min mamma frågade mig om något var fel i skolan, om jag hade vänner, om jag mådde bra, om jag var utanför – så ljög jag varje gång, i drygt tre år.
Varför? Av flera anledningar, men mest på grund av rädsla. Rädslan att mobbarnas löften om att slå ihjäl mig och skada min familj om jag berättade skulle uppfyllas, rädslan att min mamma skulle bli nedtyngd för att hon var tvungen att tänka på det, rädslan att bli lämnad ensam… Rädslor som var så starka att jag inte vågade säga som det var till den person som jag litade mest av alla på.
Om man inte klarar första punkten så faller ju alla andra punkter också. Men säg att barnet ändå berättar hur det är och så går vi till punkt 5. Skolan. Där låg problemet för mig, från tredje klass och framåt. Det gäller förresten punkt 6 också.
Jag har aldrig känt mig trygg i skolan. Under nu 12,5 år har jag inte känt mig helt trygg en enda dag.
Angående skolans antimobbningsplan – om den går ut på att säga till mobbaren/mobbarna att typ ”den har berättat att du/ni slagit honom flera gånger” eller ”den har berättat att du/ni har gjort x mot denne” då har skolan ingen antimobbningplan. Mobbarna blir bara arga för att man har ”skvallrat” – slagen blir fler och hårdare, utfrysningen blir värre, glåporden blir grövre.
Jag och mina föräldrar har suttit på alldeles för många möten om mobbningen mot mig där skolan har lovat både det ena och det andra, möten med rektor, skolsköterska, kurator, lärare. Det hände INGENTING. Det blev aldrig bättre. De sa till eleverna och allt blev värre ett tag. När det fjärde, femte, sjätte mötet hade varit och det fortfarande var lika illa så gav jag upp hoppet om att skolan skulle hjälpa mig.
Det är dock inte likadant överallt, jag känner till personer som fått jättebra hjälp av skolan. Men på alldeles för många skolor funkar det inte som det ska.
Jag vet inte hur många artiklar jag har läst om hur många som kommit till den gränsen där de inte orkar med det längre. Jag har själv varit alldeles för nära att göra något som man inte kan göra ogjort. När jag var elva år såg jag ingen annan utväg. Allt var i ordning, allt var planerat. En natt när alla sov var det dags. Jag hade skrivit mitt brev där jag förklarade allt; att det inte var mina föräldrars fel, hur jag ville ha min begravning, allt. Då ringde mobilen – det var en av mina då få vänner. Efter en stund lyfte jag upp mobilen och tryckte på ”svara”.
Det samtalet räddade mig. Min vän mådde dåligt, behövde någon att prata med och ringde då mig. Vi pratade i tre timmar och sen när min kompis mådde bättre, så lutade jag mig mot väggen och började gråta. Senare på dagen eldade jag upp brevet. Jag hade hittat en mening, en anledning att stanna kvar: att hjälpa andra att inte hamna i den situation där jag själv var. Det har jag försökt med varje dag sen dess.
I dag är jag 17 år, blir 18 om några veckor. Varje dag finns minnena och tankarna hos mig. Varje dag tänker jag på samtalet som räddade mig. Jag hade tur. Det är allt för många som inte ser någon mening, som har förlorat allt hopp, som inte ser någon annan utväg.
Och det görs alldeles för lite åt det.
Isaac Møller