”Frågan om apatiska barn måste utredas”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-10

Gellert Tamas: Kritikerna försöker undvika granskning genom att skrika högst

helskärm

Gellert Tamas försöker ”manipulera” sina läsare och ”far med osanning”.

Det hävdar de två verksamhetscheferna, Olav Bengtsson och Sten Lundqvist, i en artikel i Dagens Nyheter tidigare i veckan. Det är allvarliga anklagelser, men märkligt nog saknas alla former av belägg eller fakta som stöder de två verksamhetschefernas påståenden.

Bengtsson/Lundqvist verkar för det första inte förstå den grundläggande skillnaden mellan återgivandet av ett offentligt samtal och en skribents egna slutsatser. När jag redogör för den upphetsade debatt som omgärdade nedläggningen av Eugenia­hemmet våren 2005, som då ansvarade för vården av apatiska barn i Stockholms­området, med bland andra meningen ”många såg det som ett politiskt beslut”, påstår Bengtsson/Lundqvist att detta är ett bevis på att jag i själva verket har missförstått intentionerna bakom nedläggningen.

Resten av artikeln fortsätter i samma underliga stil.

Det andra sakfelet, enligt Bengtsson/Lundqvist, är mitt konstaterande att den enda vetenskapliga studie som existerade i den debatt som rasade åren 2004–2005 om öppenvård i hemmet kontra sjukhusvård för de apatiska barnen, visade att sjukhusvård verkade vara mer framgångsrikt. Sanningen är en annan hävdar Bengtsson/Lundqvist och hänvisar till en artikel, undertecknad av 25 verksamhetschefer från BUP-kliniker runt om i Sverige, som förordade öppenvård.

Men Bengtsson/Lundqvist nämner inte att artikeln var ett debattinlägg, inte någon vetenskaplig studie. De nämner inte heller att forskarvärlden beklagade just denna avsaknad av forskning. Något som bland annat konstaterades på den första vetenskapliga konferensen om barn med uppgivenhetssymtom, anordnad i Uppsala i mars 2005: ”Problemet för svenskt vidkom­mande är att någon vetenskaplig sammanställning av behandlings­resultat vad gäller öppenvård av de apatiska barnen inte finns publicerad”, sammanfattade professorn i barnmedicin, Tor Lindberg, konferensens slutsatser.

Bengtsson/Lundqvist nämner inte heller den mycket hårda kritik som riktades mot de 25 verksamhetschefernas artikel: Det var ”beklämmande att läsa den dåligt genomtänkta och gentemot officiella beslutsfattare tillags­inställda artikeln” menade exempelvis Rolf Zetterström, professor i barnmedicin samt ledamot av Kungliga Vetenskaps­akademien. Detta i en replik i Läkar­tidningen där han kritiserade undertecknarna, däribland Bengtsson/Lundqvist, för att ha frångått läkar- och psykiatri­kårens grundläggande etiska princip; att enbart uttala sig utifrån ”vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Men i Bengtsson/Lundqvist framställning förvandlas denna mycket hårda kritik mot deras eget alster, och min återgivning av denna debatt, till mitt eget, högst privata påstående om ett ”förfärande dokument”.

Slutligen påstår Bengtsson/Lundqvist att jag är en ”ryktesspridare” som anser att barn tar skada av sjukvård. Påståendet är närmast groteskt och en direkt förvanskning av både det jag sagt och skrivit. Jag har, såväl i boken som i flera intervjuer, pekat på de mycket positiva erfarenheter av den vårdkedja som byggdes upp i Stockholm baserat på just öppenvård kombinerat med perioder av inläggning för de barn som behöver det.

Man kan fråga sig varför Bengtsson/Lundqvist så högljutt skriker att jag far med osanning när de inte kan peka på ett enda konkret sakfel. Förklaringen finns troligtvis i de många väl belagda fakta i boken som de två cheferna inte berör med ett enda ord. Bland annat avslöjandet att en av de högsta cheferna inom just BUP i Stockholm spred vandringssägner i såväl media som i riksdagen om smygätande apatiska barn. Och att man, trots sjukvårdens mycket stränga sekretessregler, gav personal från Migrationsverket närmast fritt tillträde till sjuksalarna på Eugenia­hemmet. Dessutom var BUP-ledningen aktivt pådrivande i exempelvis avvisningen av den svårt sjuke tolvårige pojken Vlad, en avvisning som senare ­firades med champagne på Migrationsverket. För övrigt av exakt samma tjänstemän som under paret Bengtsson/Lundqvist ledning tilläts vandra runt i de apatiska barnens sjuksalar.

Cheferna inom Stockholms barnpsykiatri borde gå i täten för en oberoende utredning – och ett eventuellt ansvarsutkrävande – om hur så mycket kunde gå så fel i frågan om de apatiska barnen. Tyvärr verkar detta inte ske.

Den tidigare migrations­ministern Barbro Holmberg har hittills valt en tystnadens strategi. De båda verksamhets­cheferna på BUP i Stockholm, Olav Bengtsson och Sten Lundqvist, väljer motsatt väg. Genom att skrika tillräckligt högt verkar de tro sig kunna undvika den offentliga granskning som nu måste följa. Det är bara att hoppas att den strategin inte fungerar.

Gellert Tamas