Därför kan vi inte tala om monarkin
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-28
Debattören: Kungligheterna hamnar i vägen för debatten
Att kronprinsessan Victorias kommande giftermål inte är hennes och hennes blivande mans privatsak har säkert inte undgått någon. Deras framtida barn kommer att tillhöra den släkt vars uppgift det är att vara rikets främste företrädare och en samlande representant och symbol för landet, som det står i grundlagens förarbeten.
De grundläggande reglerna för svensk demokrati är ihopkopplade med de kungliga personerna. En följd av detta är att diskussioner om statsskicket hela tiden glider från att handla om politik och demokrati till att handla om kungligheterna, deras familjeförhållanden och personligheter. De må vara Hagasessorna och gamle kungen, småbarnsfamiljen på Drottningholm eller en nyförlovad kronprinsessa: Diskussioner om statsskicket har hela tiden relaterat till personerna på slottet.
Detta gäller i slutet av 1960-talet när uppslutningen kring gamle kungen är så stark att riksdagsförslag om att utreda möjligheten till ett icke-monarkistiskt statsskick uppfattas som en attack på honom personligen.
Och det gäller 1978 när riksdagen beslutar om att införa könsneutral tronföljd. Medan de borgerliga partierna vid flera tillfällen under 1970-talet motionerar för kvinnlig tronföljd motsätter sig socialdemokraterna till en början en sådan förändring. Argumentet är att könsneutral succession inte handlar om jämställdhet utan att det bara skulle befästa den ojämlikhet som ett ärftligt statschefsämbete innebär.
När det faktiskt finns en liten prinsessa blir detta svårt att hålla fast vid. När kungaparets förstfödda är 9 månader gammal, i april 1978, röstar man i risdagen om att ändra successionsordningen och ge även kvinnor möjlighet att inta tronen. Nu säger de socialdemokratiska riksdagsledamöterna inte nej. De väljer att istället lägga ner sina röster. Orsaken till detta sover lyckligt ovetande i sin vagga.
Men de kungliga personerna hamnar i centrum inte bara för de som argumenterar för monarkin. Även uttalade republikaner, som socialdemokraten Nancy Eriksson eller en ung Ingvar Carlsson, framhåller under 1960 och tidigt 70-tal att man inte är ute efter att kritisera gamle kungen. De menar att republik bör införas utan att någon måste avsättas, och riktar in sig på det tronskifte som man vet måste komma med tanke på gamle kungens höga ålder. De kungliga familjeförhållandena påverkar på så vis även de republikanska diskussionerna, och får bestämma villkoren när man vill att republik skall införas.
Monarkins grundbult, att en person eller släkt företräder en nationell gemenskap, har alltså konsekvenser för svensk demokrati. En viktig konsekvens är att det politiska samtalet begränsas. Genom att vi har gett uppdraget att företräda nationen till personerna i en viss släkt har vi tagit ifrån oss själva möjligheten att diskutera statsskicket förutsättningslöst och principiellt. Vi har också tagit ifrån oss själva möjligheten att diskutera det utifrån föreställningar som annars är centrala i svensk demokrati, som jämlikhet och rättvisa, eller helt enkelt alla människors rätt till självförverkligande.
I den svenska grundlagen står det att tronföljden är förbehållen inomäktenskapligt födda avkomlingar till Carl XVI Gustaf. Skulle det i framtiden saknas personer som i rakt nedstigande led är släkt med honom så måste lagstiftningen ändras. Kungligt barnafödande har på så sätt författningspolitiska konsekvenser. Men genom att statschefsämbetet förs vidare genom arv vävs de som företräder landet också samman med de som blir företrädda. De kungligas privata liv blir en nationell angelägenhet och känslor av delaktighet förmedlas exempelvis i medierna. Kungabröllopet 1976 är ett tydligt exempel. Carl XVI Gustaf fick en hustru samtidigt som landet fick en drottning. Och när kronprinsessan förlovar sig, mer än trettio år senare, kan vi glädjas med henne.
Men delaktigheten i de kungligas liv kan även den bli ett hinder för att föra resonemang som kan vara viktiga i demokratin: Resonemang där statsskicket granskas utifrån värden som bottnar i demokrati, som exempelvis jämlikhet, jämställdhet och rätten till ett privatliv. Istället för en sådan diskussion är vi fångade i ett samtal som handlar hur vanliga de kungliga egentligen kan bli och diskuterar betydelsen av att kronprinsessan väljer en man av folket. Visserligen är dessa föreställningar om den kungliga ovanligheten, om blått blod och bördstänkande, inte något som vi egentligen tror på. Men de sätter ändå gränser för det politiska samtalet.
Cecilia Åse