Skolan måste tolerera även extrema åsikter

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-01-22

Debattörerna: Intolerans måste bemötas – inte tystas ned

Peter från Arvika tog klivet in i den nazistiska rörelsen i årskurs åtta, när han och hans vänner tvingades sitta längst fram i aulan och lyssna på en överlevande från Förintelsen. Bakom dem fanns en tom stolsrad av socialt avståndstagande: rasisterna skulle synas, lyssna och skämmas. Där och då bildades Nationell ungdom i Arvika.

Marcus lämnade den extremnationalistiska världen och fick frågan vad som gjorde det möjligt. ”Jag hade en lärare som lyssnade på mig under lång tid och lät mig prata till punkt. Till slut hörde jag vad jag själv stod och sa. ”

I skolan och i det politiska samtalet behöver vi mer av en empatisk nyfikenhet för att förstå de invandrarfientliga åsikterna. Detta betyder inte alls att man skall hålla med men däremot förstå varifrån de hämtar sin näring.

Undervisning för tolerans kräver att alla ges rätt att uttrycka vad de tycker och tänker. Fördömande och konfrontation mot den främlingsfientlige eleven ökar sannolikheten för att denna elev försvarar sina åsikter utifrån behovet av att försvara sin sociala position.

Ett återkommande tankefel i bemötandet av extremnationalistiska partier är föreställningen om att dessa partier är onda och att deras väljare är vilseledda. Men i all historieskrivning behöver man söka förklaringarna längre tillbaka och djupare ner för att förstå varför man står där man står i dag. Så sker sällan i dagspolitiken.

Sverigedemokraternas väljarpotential har funnits i årtionden och den har inte ökat de senaste tio åren, snarare minskat. Däremot har partiet förbättrat sin kapacitet att mobilisera dess potential, en utveckling som påbörjades för 35 år sedan i en korsbefruktning av högerpopulism, extremnationalism, invandringskritik och fascism.

Vi ser tre viktiga förutsättningar till denna utveckling.

Upplevelsen att nationell chauvinism och fientlighet mot minoriteter är en avvikelse som bara återfinns i historien och hos en extrem minoritet i vår samtid. Men vi vet genom en lång rad undersökningar att väljarpotentialen i Sverige för denna typ av rörelser är drygt 20 procent – men först när de agerar politiskt utifrån sin människosyn reagerar vi på deras kraft. Det var mer än statsbudget och regeringsfrågan som stod på spel i december. Krisen består och den handlar ytterst om vilket samhälle vi vill vara.

Vådan med kortsiktiga symbolhandlingar mot den organiserade extremnationalismen. Från 1990-talet och fram till i dag har vi haft nära nog en utredning, kampanj eller departementskrift om året, ofta med stereotypa bilder av den främlingsfientlige, rasisten och nazisten. Mycket av energin som lagts ned på dessa kampanjer har fokuserats på att synas så mycket som möjligt. Det har i sin tur gett upphov till politiska strategier som går ut på att ignorera SD för att man vill undvika att legitimera dem. Det är ett allvarligt missförstånd och vi kan med fog påstå att den svenska 30-tals nazismen och fascismen besegrades genom konsekvent bemötande.

Vi påstår att skolan ofta, omedvetet, varit huvudleverantör av skickliga debattörer, organisatörer och demagoger till de extremnationalistiska rörelserna. Fokus på att elever med främlingsfientliga värderingar ska uttrycka sig korrekt och uppföra sig efter accepterade skolkoder riskerar att distansera dessa elever från skolan, till förmån för en främlingsfientlig värdegemenskap. Vi tror på långsiktiga och öppna lärande dialoger.

Man kan inte bemöta den intolerante med mer intolerans. Vi måste våga lyssna och försöka förstå varför vissa åsikter växer fram och finner fäste. Endast så kan demokratin utvecklas.

Bo Jansson

Christer Mattsson

Roger Säljö

Anna-Karin Wyndhamn

Följ ämnen i artikeln