Alla får betala när våra barn inte klarar skolan

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-01-02

Debattören: Vi ger oss inte förrän alla barn får rätt till utbildning

Den som blir förtryckt kommer till slut till en punkt där hen har att välja på att gå under eller revoltera. Och eftersom inget finns att förlora är det lika bra att välja det senare.

Vi är där nu.

Vi är föräldrar till Barn i Behov. Många av oss har sett våra sjuåringar, åttaåringar, tolvåringar tappa livslusten av en skola som vägrar dem stöd och gör dem sjuka. Vi är en naturkraft, därför att vi drivs av kärlek till våra barn. Vi hade att välja på att se våra barn gå under eller resa oss upp ur vårt enskilda och förtvivlade snyftande i Facebookgrupper och som en enad kraft säga: Det är nog nu.

Som ni ser valde vi det senare. Vi är oövervinneliga eftersom vi slåss på liv och död för våra barn. Vi är vana vid att vara superhjältar, manteln passar oss perfekt. Faktum är att vi i Sverige har delegerat ansvaret för att skolorna ska följa lagen till den enskilda föräldern. När skolan inte följer lagen som säger att varje barn ska få det stöd det behöver, vilket en majoritet av skolorna inte gör, ska föräldern anmäla till skolinspektionen. Om föräldern orkar, efter att ha att ha tagit hand om ett deprimerat barn som inte har en fungerande skolgång och samtidigt skött sitt arbete så gott det går eller som många: gått in i väggen av all hopplös kamp. Och om föräldern vågar. En anmälan till Skolinspektionen gör ju inte direkt relationen med skolan till ett cocktailparty och den som drabbas är barnet.

Poliser brukar förvänta sig att folk ljuger, men en skola kan man inte polisanmäla. Skolinspektionen hämtar in en förklaring från skolan: Hallå där skolan! Får Vera och Habib inget stöd? Jodå, säger skolan. De får allt stöd de behöver. Jamendåså, säger skolinspektionen.

Tio procent av alla barn i Sverige är ett barn i behov av särskilt stöd. En del av oss har haft en ofattbar tur att dels bo i en kommun som ännu inte har haft besök av en konsult från en stor revisionsbyrå som hjälpt kommunen att vantolka lagen och göra besparingar på funktionshindrade barn osynliga, dels att pricka in en skola som ger tillräckligt stöd, oftast en resursskola. Eller tur, man undrar. Det räcker med att bevittna ett föräldramöte på en resursskola för att känna igen majoriteten av högutbildad medelklass med självförtroende att kräva sin rätt, ifrågasätta auktoritet och den akademiska vanan att söka och kritiskt granska information.

Men ändå: varenda en av oss lever antingen med att våra barn saknar det stöd som är skillnaden på innanförskap och utanförskap, eller under hotet att stödet rycks ifrån våra barn eftersom kommunerna i sin brist på kunskap om våra barns extremt vanliga men osynliga funktionshinder tycker att de är för dyra.

Men vi sitter i samma finansiella båt, alla invånare i Sverige. Det de stödsnåla kommunerna gör är att de borrar hål i botten av vår gemensamma båt. Skattemiljarder läcker ut i det utanförskap som bristen på stöd skapar. Ett utanförskap som vi betalar i socialtjänst, kriminalvård, sjukvård, arbetslöshet. Per år kostar utanförskapet 210 miljarder. Utanförskapets pris för fem årskullar är lika högt som hela Sveriges statsskuld. Och då är ändå inte kostnaderna för de anhörigas uppoffringar och konsekvenser medräknade. Vi alla betalar notan. Det borde vara valfråga nummer ett: Vem av politikerna är beredd att prioritera ett benhårt förhindrande av utanförskap? Vem är beredd att förhindra okunniga, ignoranta och ansvarslösa kommunpolitiker från att slösa bort vår välfärd på att smita från en nödvändig investering i innanförskap för tio procent av befolkningen?

En sak är klar. Vi i nätverket Barn i Behov ger oss inte förrän varenda unge har rätt till utbildning även här i Sverige.

Bente Danielsson

Följ ämnen i artikeln