Anpassa skolan efter barnen – inte tvärt om

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-05-08

Debattören: Vi måste bli bättre på att hantera det allt fler autism-diagnoserna

Nya siffror om personer med diagnostiserade autismspektrumtillstånd (AST) i Stockholms län ligger på nationellt och internationellt sett höga nivåer. Förekomsten är högst hos tonåringar, där 2,6 procent år 2011 hade en registrerad AST diagnos. Detta har väckt undran och Karolinska Institutet har granskat resultaten men kommit fram till att siffrorna är korrekta. Det är andra som underdiagnosticerar.

Det är oroande resultat som innebär att samhället står inför en stor uppgift. Det är nu viktigt är att undvika spekulationer – som till exempel den som sprids av liberala ledarskribenter att det skulle handla om att ”livsstilsshoppare” beställer diagnoser för att få tillgång till speciella fördelar. Vi måste i stället tolka fakta och bygga på beprövad kunskap.

Jag är legitimerad psykolog och arbetade under nio år med psykologutredningar av ungdomar i slutenvård, fram till att jag fick mitt första barn. Ödet ville att just det barnet också har autism.

Poängen med en diagnos är att kunna rikta insatser. Det finns inga andra fördelar att hämta.

Som skollagen tolkas nu ska inga extra resurser tillföras en skola ens för elever med ett omfattande behov av särskilt stöd i undervisningssituationen, inte till exempel assistenter, speciallärare eller liten undervisningsgrupp. Lagen är tydlig med att det är behov och inte diagnos som ska styra, vilket närmast fått till följd att diagnoser inte tas på så stort allvar.

Skolpolitiken styrs av en stark inkluderingsideologi och enligt den ska alla undervisas i helst samma klassrum. Framgången anses bara komma an på skickligheten hos den enskilda läraren, och klasstorlek saknar betydelse. I hela landet läggs undervisning i särskilda undervisningsgrupper ner. Resultaten av det kan vi se i Pisa-studien.

De flesta personer med AST har, förutom svårigheter med ömsesidighet och social kommunikation, också en hyperkänslighet för ljud, ljus, tryck mot huden, lukter och även känslor och oro. Många beteenden, som att de undviker ögonkontakt, handlar om att försöka skärma av överväldigande stimulans. De är precis som allergiska barn, de tål inte en miljö som är självklar för de flesta. All energi går åt till att hantera miljön vilket gör att de a) verkar mer avvikande än de är, b) inte lär sig någonting och c) till slut vägrar att gå till skolan.

Det hävdas ofta att barn med AST ska kunna gå undan och vila när det blir för mycket, vilket är både naivt och grymt. Det är som att säga till allergikern vi dammsanerar inte här och hundar är tillåtna, men du får gå ut och andas frisk luft när det blir för mycket.

Den starka önskan om tillhörighet, hos pedagoger och föräldrar, innebär för många en hel skoltid av att nästan kunna klara det andra klarar, nästan höra till. Hårdast drabbas de barn som inte får hjälp eftersom de inte agerar ut, utan som sluter sig inom sig själva och till slut ofta hamnar hos socialtjänsten som hemmasittare, och/eller i psykiatrin med depressioner och självdestruktivitet.

Skolan ska sträva efter att vara inkluderande och anpassad till alla, men man måste sätta barnperspektivet före ideologisk fanatism. Att kroniska hemmasittare på kort tid kan få full närvaro i en skola anpassad till dem visar just att det är miljön, inte barnet, som måste ändras.

Vi måste ta de många AST-diagnoserna på allvar och erbjuda fungerande utbildning, så barn kan nå målen, och föräldrar kan sköta sina jobb. Det är knappast ”livsstilsshopping” att slippa rädslan för att det inte skall finnas fungerande skola och fritids för ens barn till hösten, eller i morgon.

Malin Holm

Leg psykolog och medlem i föräldranätverket Barn i behov

Följ ämnen i artikeln