”Sune” är fantastisk – oavsett vad författarna tycker
Åh, att allt måste vara så endimensionellt jämt! Tänker jag och suckar när jag läser den eljest förträffliga Gunilla Brodrej och hennes spyor 1 och 2 över de förmodat främlingsfientliga barnboksförfattarna Anders Jacobsson och Sören Olsson. Två artiklar har hon skrivit, och båda handlar om tveksamheter som författarna i fråga har hävt ur sig på sina privata bloggar. Typ Anders Jacobsson säger sig, i en nu raderad blogg, ifrågasätta massinvandringen och raljerar om att vi bör ta väl hand om ensamkommande flyktingbarn, de "små nuttisarna/ Ty, de är icke endast ensamma små barn utan föräldrar. Nästan samtliga av dem lider också av en FRUKTANSVÄRD sjukdom – Hutchinson-Gilfords syndrom – som gör att man åldras i förtid. Fruktansvärt!!!". Sören Olsson sägs i sin tur ha skrivit om en grupp muslimska kvinnor i slöja att det såg lite ut som en möhippa, men att det i sådana fall var "den tråkigaste möhippa" han någonsin sett. På denna spik försöker Gunilla Brodrej sedan koka ihop en soppa med oväntad kryddning: Hela Anders Jacobssons och Sören Olssons författarskap bör ogiltigförklaras.
Själv ser jag ingen som helst anledning att hiva ut barnet med det tankemässigt grumliga badvattnet. Många författare är idioter och svin, men deras litterära verk kan ändå vara hur bra som helst. Och så är faktiskt fallet med Anders Jacobsson och Sören Olsson, alldeles oavsett vad skit de kan tänkas skriva på fritiden: De skriver bra böcker.
Detta vill emellertid inte Gunilla Brodrej tillstå. Hon söker istället kategoriskt omintetgöra hela deras författargärning. Inte nog med att de verkar vara främlingsfientliga, "vad de gång på gång skildrar i sina böcker är egentligen samma Svenne banan med anpassningssvårigheter. Oavsett om det är klantiga Rudolf/ eller tjejtjusaren Sune", menar hon. Quoi?! Jag skulle vilja säga att det fantastiska med Sune-böckerna tvärtom är att de faktiskt är så väldigt varma och humoristiska och förlåtande. Och de handlar inte alls bara om klantiga pappa Rudolf och tjejtjusaren Sune utan också om slarviga mamma Karin och pojktjusaren Anna, och - för den delen - om barn med invandrarbakgrund. De barnen skildras på samma sätt som alla andra. Ett exempel är Maria Perez som Sune är väldigt förälskad i.
Jag har tidigare skrivit om hur underbara jag tycker att Sune-böckerna är, och om hur "jag älskar avsaknaden av de där uppblötta moralkakorna som vår kultur annars har för vana att servera sina små". Liksom, mamman röker, pappan fuskar i pulkatävlingar och ljuger om gamla idrottsbedrifter, storasyster Anna kärar ned sig i en ny moppekille varje vecka, Sune leker med dockor och är bästis med en tjej, lillebror Håkan är en jobbig bråkstake, och det är helt okej. Anders Jacobsson och Sören Olsson tillhör de försvinnande få barnboksförfattare som inte betraktar barn som idioter och litteraturen som ett medel för att läxa upp de små läsarna. I Sunes värld behöver inte allt vara så tillrättalagt, där är det okej att vara lite skev och konstig. Det är ett oerhört trösterikt och människovänligt budskap.
Och det är ju så sällan så enkelt som i de gängse barnböckerna, eller hur, Gunilla Brodrej? Det går inte att dela in världen i gott och ont, rätt och fel, bra och dåligt. Till exempel är det fullt möjligt att vara en person som har sunkiga åsikter men skriver skitbra litteratur. Om vi - Gunilla Brodrej, Anders Jacobsson, jag själv – bara vore kapabla till att se fler nyanser i våra medmänniskor så skulle nog världen vara en väldigt mycket bättre plats.