Kvinnliga regissörer en dyr förlustaffär
Endast två av de 20 mest sedda filmerna de senaste tio åren har regisserats av kvinnor, visar en granskning som Aftonbladet Nöje har gjort. ”Det är ju inte mitt eller Colin Nutleys fel att de gjort dåliga filmer som inte attraherar. Det får de ta ansvar för själva”, kommenterar mästerregissör Kjell Sundvall i artikeln. ”Kvinnor är försiktiga och gör smala filmer. De borde spotta upp sig och göra mer dramatisk film”.
Jag tycker att det är stor humor att Kjell Sundvall tror att han och Colin Nutley gör bra film. Kjell Sundvall?! Mannen som kräker ur sig Beck-filmerna? Och Colin Nutley, gärningsmannen bakom bland annat den ofrivilliga skrattfesten Angel? ( Kolla rockvideoscenen i slutet av trailern! Jag dör.)
Nej, låt mig förklara en sak för dig, Kjell Sundvall: Att många ser en film betyder inte nödvändigtvis att den är bra. Det betyder oftast bara att filmen backats med en så pass stor budget att produktionen haft råd med den tekniskt höga kvalitet som biopubliken är van vid, och att man har haft pengar att marknadsföra filmen med. Det handlar alltså inte om att du gör bättre film än kvinnliga filmmakare, utan om att du gör större, dyrare film. Film som produceras i fler kopior och når fler personer.
Det är bara mästerregissör Kjell Sundvall som rent ut kallar kvinnorna dåliga, men branschen verkar allmänt mena att problemet är att de kvinnor som intresserar sig för film är blott alltför få och blyga. Att de inte tar för sig. Svenska filminstitutet kommer nu därför skjuta till 250 000 kronor vardera till 15 olika kvinnliga filmer. Man tänker dessutom lansera ett projekt för att göra unga kvinnor runtom i landet intresserade av att regissera.
Meh!, tänker jag. Meh!
Om man ser till alla de 47 filmer som fick någon form av produktionsstöd av Svenska filminstitutet under förra året så stod kvinnor helt eller delvis för regin i var tredje av dem. Det handlar alltså inte om att kvinnor är ointresserade av att regissera och behöver en klapp på axeln och ett uppmuntrande ”seså!” för att vilja göra film. Däremot är det en förlustaffär att anlita en kvinnlig regissör i ett filmprojekt. I alla fall om man vill ha stöd av Svenska filminstitutet.
Filmer med en kvinna som regissör eller delregissör fick i snitt 3 371 875 kronor i produktionsstöd, jämfört med ett snitt på 3 446 129 kronor i produktionsunderstöd för filmer som regisserades av män. Filmer där kvinnor är inblandade i regin får alltså genomgående ungefär 74 254 kr kronor mindre i stöd. Lägg till att 2009 års marknadsstöd på 24 650 000 kronor endast delades ut till filmer som skrivits och regisserats av män. Med detta i åtanke kanske det inte är så konstigt om bara en tiondel av alla storfilmer de senaste tio åren har gjorts av kvinnor.
Problemen beror förstås inte bara på Svenska filminstitutet, utan också på att producenterna är försiktigare med att söka pengar till filmer som har kvinnliga regissörer. Branschen betraktar dem som lite fegare, lite sämre, bokstavligen lite mindre värda. Men Svenska filminstitutet gör knappast saken bättre genom att låtsas som att problemet är att kvinnor inte vill och inte vågar regissera. Sanningen är att det handlar om pengar, det är allt. Det är hög tid att filmindustrin rannsakar sig själv.