Det finns en väg ut
Palestinier och israeler skriver tillsammans
Sam Bahour är palestinier och bor några hundra meter från Arafats ockuperade högkvarter.
Michael Dahan är israel och bor några hundra meter från det senaste självmordsattentatet.
I dag skriver de tillsammans på Aftonbladet Debatt att det finns en väg ut. Det börjar med att Israel bestämmer sig för hur och när ett tillbakadragande av trupperna från ockuperad mark ska ske.
Varje militär invasion har ett förutbestämt slut: tillbakadragandet. Det avskyvärda israeliska intrånget på områden som av det internationella samfundet erkänts som palestinska är inget undantag. Varje militär operation har ett defi-nierat mål men Sharon tycks vilja hålla detta mål hemligt för sin egen regering, det israeliska folket och resten av världen.
I morgon, om en vecka, en månad eller ett år måste Israel bestämma till vilken gräns tillbakadragandet av trupperna ska ske. Man kan välja att dra sig tillbaka till en av de hundratals ”säkerhetsgränser” som Israel på egen hand ritat upp, eller så kan man välja att en gång för alla sätta stopp för den hopplösa våldsspiralen genom att äntligen verkställa FN:s resolutioner och respektera de gränser som drogs upp den fjärde juni 1967. Det vore att sätta punkt för den vansinniga militära ockupationen.
Den ökände israeliske premiärministern Ariel Sharon vet detta mycket väl. Han vet också att den tid han har för att vända upp och ner på palestinska städer, institutioner och liv är begränsad.
Israel kan, med sina amerikanska vapen, ockupera och återockupera palestinska områden igen och igen, under den slogan som passar bäst för tillfället, men man blir aldrig av med motståndet mot den olagliga ockupation som har plågat folk i 37 år nu.
Palestinierna kom till Madrid, Oslo, Camp David och Taba och erbjöd Israel den största frivilliga upplåtelsen av land som ett infött folk någonsin gått med på - de gav upp 78 procent av sin och förfädernas mark så att judar världen över skulle kunna uppfylla drömmen om ett eget hemland. Världssamfundet väntade sig att Israel för att återgälda detta skulle upphöra med sin olagliga ockupation av de 22 procent som återstod av palestinineras mark: Västbanken, Gazaremsan och östra Jerusalem.
I stället möttes palestinierna av en israelisk aggression av aldrig tidigare skådat slag. Israeliska beslutsfattare är så förblindade av självmords-attentaten att de inte ser att deras egen militära ockupation genererar inte bara flera självmordsbombare, utan också enandet av ett folk som nu känner att en framtida samexistens är omöjlig. Denna uppfattning bekräftas av den öronbedövande tystnaden från den israeliska opinionen vad gäller ockupationen.
Självmordsbombningar är helt omoraliska och de tjänar inget strategiskt syfte, däremot är de ett effektivt sätt att förse galna militärproffs som Ariel Sharon och Shimon Peres med motiv för sina planer. Välsmorda politiska kampanjer sätts nu samman i Washington och Tel Aviv. Palestinierna framställs som förövare medan de verkliga israeliska förövarna blir till offer i trängande behov av säkerhetsåtgärder. Trots detta gör palestinier allt för att förenkla Israels inträde i Mellanöstern som en jämbördig, legitim enhet och en partner för framtiden. Med arabländernas förslag till en normalisering av relationerna – om FN:s resolutioner verkställs – har Israel erbjudits ett värdigt sätt att ta sig ur nuvarande situation.
Tyvärr verkar det som om Sharon och Peres tänker missa denna oerhörda möjlighet. De tycks föredra att fortsätta förstöra människors liv i förhoppningen att palestinierna plötsligt skall gå med på någon slags mass-
underkastelse. Men någon sådan lär de aldrig få se. Historien kommer att bedöma det palestinska ledarskapet utifrån dess politiska visdom. Israel, däremot, kan inte vänta på historieskrivningen. Ett beslut måste fattas i dag. Man kan välja en fred baserad på internationellt erkända principer eller ytterligare ett halvsekel av isolering och ett växande demografiskt dilemma. Själva skulle vi, som två medborgare av denna plågade region, vilja erbjuda president Bush och hans regering en historiebok om Palestina och palestinierna.
För de palestinska och israeliska ledarskapens del måste fredsarbetet börja med ett israeliskt tillbakadragande till 1967 års gränser och ett palestinskt åtagande att förbli engagerad – vilket Arafat otroligt nog fortfarande är – i de återstående frågorna om flyktingar, bosättningar och säkerhet, i en ny och förbättrad fredsprocess.
Denna text har vi skrivit, inte i egenskap av kolleger, utan som en palestinier som lever under israelisk attack några hundra meter från Arafats högkvarter, och som en israel som lever några hundra meter från platsen för ett av de senaste självmordsattentaten. Det finns en väg ut.