Straffen är för låga – mördare släpps fria
Debattören: Regeringens skärpta straff ett skämt – fotboja med gps kan skydda mot störda våldsbrottslingar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-01-04
DEBATT. Misshandel, våldtäkt och mord tillhör en kategori brott jag anser vara synnerligen kränkande. Den som inte håller med kan sluta läsa nu.
Okej, kanske är jag inte särdeles unik. Förhoppningsvis är det tvärtom unikt att se ovan nämnda brott som vardagsmat. Ungefär så som rättsväsendet verkar göra.
Lotta Rudholm misshandlades till döds av en person som även tidigare gjort sig skyldig till dödsmisshandel, en person som vid tidpunkten för brottet var villkorligt frigiven för grov kvinnofridskränkning, en person som under sin vistelse i fängelset varit instabil och oregerlig. En person som… ja, ni fattar. Denna person dömdes för mord, men är ute igen om tolv år. Hur många som läser det här tror att han kommer ut som en bättre människa?
Jan-Åke Dellberg – Växjöpolisen som i sitt på den tiden förebyggande arbete åkte runt och föreläste i Växjös grundskolor – levererade en del enkla sanningar, bland annat följande: ”En gång är ingen gång. Två gånger, är jävligt många gånger.”
En individ som vid tre tillfällen gjort sig skyldig till grov misshandel eller våldtäkt har inte haft otur, eller råkat begå sina brott sådär i förbifarten. En gärningsperson som vid tre tillfällen dessutom dömts för dessa brott har med all önskvärd tydlighet visat sig inte klara av den frihet samhällskontraktet har att erbjuda.
Regeringen påstår sig hålla med, men deras förslag om skärpta straffskalor för vissa allvarliga våldsbrott är ett skämt. Dessvärre inget roligt sådant. Exempelvis föreslås minimistraffet för grov misshandel höjas från ett år till ett år och sex månader.
Grov misshandel innebär grövre våld mot ansiktet eller hårda sparkar, och våld mot dig när du ligger ner – alltså sådant våld som Lotta dog av – och ska kosta gärningsmannen 10 000 – 15 000 kronor. Så tycker åtminstone Brottsoffermyndigheten.
Detta kan vara värt att jämföra med de skadestånd som förekommer vid brott mot upphovsrätten. Se exempelvis vad åklagaren yrkar på i fallet mot Swefilmers grundare: 14 000 000 kronor (ja, det står fjorton miljoner).
Det krävs ingen större begåvning för att se vilka signaler det sänder ut. Att fildela är ett extremt allvarligt brott. Grov misshandel innebär ingen större fara. Kanske är det till och med värt den ringa påföljden. Särskilt om man jobbar som indrivare, eller är tillräckligt förbannad på grannen.
Erland Richardson, överläkare i psykiatri, kom i april förra året med ett förslag väl värt att beakta: Tidsobestämd samhällsskyddspåföljd. Detta i form av fotboja försedd med gps. Motståndarna till det menar bland annat att straffrätten ska ta hänsyn till vilket brott som begåtts, inte vilket brott någon kan tänkas begå. Varför har vi då livstidsstraff? Jo, för att gärningspersonen genom sitt agerande vid upprepade tillfällen visat prov på bristande empatisk förmåga, och att rätten misstänker en fortsättning.
Är det någon gång livstidsstraffet hade varit motiverat var det i fallet mot Lotta Rudholms mödare Martin Jonsson. Leif GW, som sett ett antal motiverade gärningsmän passera revy, menar att Jonsson är lika farlig som en rabiessmittad hund. Jag håller med. Vem håller inte med?
Hovrätten.
Samtidigt håller jag med dem som menar att gärningsmän sällan blir bättre ju längre fängelsestraffen är. Just därför ter sig ett år, ett år och sex månader, eller rentav 25 år som föga fruktbart för gärningspersonen. Men det skyddar samhället. Desto viktigare, om vi vill skapa ett genuint medborgerligt förtroende för rättsväsendet.
Så om vi utgår från att fängelset sällan förbättrar personlighetsstördas beteenden, men att samhället måste skyddas, framstår Richardsons förslag som ännu bättre.
I dag finns inget mellanting. Livstid, där den dömde kan ansöka om tidsbestämt straff. Då görs en riskbedömning. Eller utsläpp om tolv år, utan några som helst bryderier.
Martin Jonsson hoppade av sitt behandlingsprogram och uppvisade ett mycket aggressivt beteende, men släpptes ändå ut. Full med steroider slog han sedan ihjäl Lotta, en kvinna han kallade sin flickvän. Ett fullständigt misslyckande för rättsväsendet.
Den villkorliga delen av fängelsestraffet måste förtjänas, och fotboja med gps skulle kunna vara ett utmärkt sätt att pröva detta.
Richardson nämner Hagamannen, Gryningspyromanen och återvändande jihadistkrigare. Jag fyller på med Martin Jonsson, som på alla vis förbrukat medborgarnas förtroende. Dock inte rättsväsendets, vad jag kan förstå.
Kalle Segerbäck, författare till böckerna ”Det var hennes fel” och ”Intervju med en seriemördare”.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.