Paradise hotel känns i hjärtat

Jag hade aldrig gått in på tv6.se/play och kollat på det första avsnittet av dokusåpan Paradise hotel, inte om det inte varit för Jackie.

Det stod om henne i kvällstidningarna för att hennes pappa är mannen formerly known as Lars-Inge Svartenbrandt, yrke: brottsling. Och Jackie, som blott är 19 år gammal, gick ut och sade att hon tänkte vara med i Paradise hotel för att få honom att skämmas för henne såsom hon har skämts för honom i alla dessa år. Redan i det första avsnittet skulle hon komma att ha sex inför kamerorna, läste jag, och jag fick krönikevittring.


Vilket ansvar har egentligen teveproduktionsbolagen för människorna som medverkar i dokusåporna? Det var den duktiga frågeställning jag tänkt utgå från.

Jag gick in på 6:ans sajt, klickade mig fram till Paradise hotel och tryckte på play. Jag förväntade mig att bevittna en ytlig sängkammarfars starring en jävligt tragisk och trasig brud. Så blev det inte.

Jag såg det första avsnittet, och nästa, och nästa. Därefter var jag fast. Och inte bara det: Jag försökte inte ens tycka synd om Jackie längre, hon hade blivit en person för mig. En mycket rolig och färgstark och älskvärd person, till och med.


Paradise hotel är en väldigt slug dokusåpa. Den kretsar kring några singlar som flugits ned till ett hotell på den mexikanska stillahavskusten. Alla är solbrända och lättklädda och småfulla och i ungefär samma ålder, och hela tävlingen går ut på att hitta en allierad av motsatt kön. Varje vecka kröns av en parceremoni, vilket är ett finare ord för ett socialt hela havet stormar, och den som inte lyckats hitta någon åker obevekligen ut. Detta bäddar förstås för relationsintriger galore.

Det jag först fastnade för var tillträdet till en exotisk värld som är mig helt fjärran. Alla är liksom vältränade och har blonderat hår och orange hudton, och ord som hora, bögjävel och respekt tillhör deras vardagsvokabulär. Jag har suttit klistrad och fascinerats av vad jag trodde var något helt väsenskilt från mig själv och mitt liv.

Fast de är ju som jag, förstod jag sedan. Det kanske verkar självklart på gränsen till det banala, men det var det inte för mig. Det är först de rent magiska senaste avsnitten som fått mig att fatta.

Erika som förut mest glidit runt med ett snett leende på läpparna ligger nu ensam på sitt rum och snyftar medan Stefan knullar en annan. Jag känner igen mig så mycket i henne, och i hennes låtsat oberörda, "skämtsamma" pikar mot honom efteråt. För att inte tala om hennes illa återhållna hat mot denna Dalin, åh igenkänning, igenkänning.

Samtidigt förstår jag också Dalin, får en klump i halsen av hennes sotade sorgsna ögon och stela sårade fiskplutsmil när Stefan säger inför alla att han ångrar det som hänt mellan dem. Hon är hotet, horan som alla hatar. Hon vet inte hur man skapar relationer utan att använda sex. Smärta, smärta.

Paradise hotel har gått från kittlande till jävligt allmängiltigt. Produktionen är vare sig påkostad eller välgjord, men den innehåller alla ingredienser som gör en riktigt bra berättelse.

Coola Catja har puttats ned från sin drottningtron. Stabile Stefan har både spårat ur och gråtit ångerfullt. Tråk-Cimon har visat sig ha ett hjärta. Rami är rolig, den försmådda Greta vill jag bara krama. Och det finns nog överhuvudtaget inte någon som ser Jackie som ett offer längre.

Följ ämnen i artikeln