Är det så farligt om något läcker ut?
En teori såhär när det har kommit ännu ett larm om att det som sägs på Facebook inte stannar på Facebook utan att informationen läcker ut: Människan är ett teknologiskt djur. Det är vår förmåga att använda redskap som har gett oss den särställning vi i dag har i djurvärlden.
Nu när vi mer än någonsin tidigare håller på att bli ett med verktygen, med maskinerna, blir folk oroliga. Efterfrågar personlighet, person-likhet. Aldrig tidigare har vi strävat efter person-likhet så mycket som nu, den har blivit ett självändamål i en värld av skrämmande teknologi. Vi uppdaterar dem som ingår i vårt nätverk om alla vardagliga praktiska göromål och alldagliga funderingar, vi vänder ut och in på våra känsloliv i halvoffentliga dagböcker, vi diskuterar hetsigt våra politiska åsikter kommentarsfälten på olika bloggar. Utan att riktigt reflektera över det.
Detta väcker naturligtvis frågan om vem som ligger bakom den färdiga teknologin, vem som skapat redskapen och funktionerna som blivit en så stor del av det vi är, vem som bestämmer ramarna för vårt liv till näts och därmed till viss del kontrollerar dess innehåll.
Jag tror att det är bra att vara misstänksam mot digitala verktyg som Facebook. Samtidigt förstår jag att det är så lätt att glömma av sig. Det är lätt att tänka att det man skriver bara kommer att nå den eller de personer som man ämnade det för och inte komma ihåg att det även kan läsas av andra: vänner och bekanta som ingår i ens nätverk, personalen på Facebook, alla som är tekniskt kunniga nog att bryta sig in i det vi förrädiskt nog uppfattar som vårt vardagsrum. Och troligtvis av lite vem som helst i framtiden.
På internet ligger ju nämligen allt kvar. Det skall bli mycket intressant att se hur morgondagen kommer att hantera våra privatliv. Ganska omilt, är min gissning.
Samtidigt tycker jag att det kanske inte är så fasligt illa att internet inte går att kontrollera utan läcker mer eller mindre ymnigt hela tiden? Vi är visserligen mer privata nu än förr, mer person-lika. Men det handlar om en skenbar transparens. Det är knappast några autentiska, ofiltrerade, nakna jag vi lämnar ut. Även på internet spelar vi roller, bara det att vårt filter ser annorlunda ut än i köttvärlden.
Som jag ser det kan utvecklingen gå åt tre håll. Antingen omfamnar vi integrationen med maskinerna och slutar anstränga oss för att vara så förtvivlat person-lika i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Eller så fortsätter vi vara person-lika och dör lilla skamdöden varje gång en skärva pseudoprivat information obönhörligen hamnar i orätta händer.
Eller så blir det som jag hoppas: att vi fortsätter vara person-lika men intar en mer förlåtande attityd. När allas frukostredogörelser, jobbskolk och nakenbilder valsat internet runt femtioelva gånger om så kanske det slutar vara en så stor grej?