Robinson-Emma är en makthavare
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson skriver om sitt program Ursäkta röran
I kväll sänds det sista avsnittet av TV 4:s omdebatterade humorprogram ”Ursäkta röran! (Vi bygger om)”.
Pressombudsmannen Olle Stenholm, TV 4:s samhällschef Göran Ellung och riksdagsledamoten Sonja Fransson har alla rasat mot programmet, men har i sin kritik avslöjat sin okunskap om dagens samhälle och därmed bidragit till att urholka yttrandefriheten. Dessutom har de genom sina uttalanden förnedrat Robinson-Emma betydligt mer än vad programmet gjort.
Det skriver tv-seriens upphovsmän på Aftonbladet Debatt i dag.
En liten tidsbild, helt kort, från det sena 80-talet:
I en loge i SVT Malmös lokaler sitter komikern Christer ”Kryddan” Peterson och förbereder sig inför humorprogrammet ”Helt apropå”. Sminkösen har precis lagt sista handen vid ”Kryddans” ansiktsmask, och hans metamorfos är näst intill komplett. Den jovialiske skåningen har med hjälp av en peruk, några hekto läppstift och ett par konvexa glasögon antagit skepnaden av politikern Birgitta Dahl. Kvar är bara den lyteskomiska finishen, garanten för att skratten ikväll kommer att landa på rätt ställe: löständerna.
”Kryddan” Petersons Birgitta Dahl-imitation är ett av de mest uppmärksammade och uppskattade inslagen i den fåra av svensk humorhistoria som lite slarvigt kan rubriceras ”satir”. Ett annat örhänge som placerats i den här satirfåran är den intervju med ”Robinson-Emma” Andersson som sändes i det första avsnittet av ”Ursäkta röran! (Vi bygger om)”, den 21 mars. Under intervjun pepprades en ovetande Emma med frågor som i olika grad involverade nazistiska referenser. Humorn låg i att hon inte reagerade över ord som ”Dachau”, ”Kristallnatten” eller ”Mengele”, att hon skulle kunna tänka sig att använda Leni Riefenstahl som sin nästa videoregissör, samt att hon lurades att ta på sig en t-shirt med trycket ”Treblinka – Class of ’45”.
Elakt? Döm själva.
Roligt? Det är för oss den mer intressanta frågan, eftersom ”Ursäkta röran! (Vi bygger om)” är ett humorprogram – bestående av såväl satir- som nonsensinslag – vars yttersta ambition givetvis är att locka till skratt. Att det då och då blir elakt har vi inget problem med, en inställning vi förmodligen delar med andra komiker, revymakare, imitatörer och i synnerhet ”Kryddan” Peterson (deras produktioner antyder åtminstone detta).
Emma-inslaget fick – precis som vi hade hoppats – ett oerhört blandat mottagande. Vissa älskade åskådliggörandet av en ung generations okunskap om en av historiens mörkaste epoker. Andra har förfasat sig, över Emma-intervjun och över andra inslag. Vi har beskyllts för att sakna empati, för att ”driva med förintelsens offer” och framförallt för att ”sparka nedåt”.
Två av de ljudligaste kritikerna har varit pressombudsmannen Olle Stenholm och TV4:s samhällschef Göran Ellung. Deras generella uppfattning tycks vara: ”Inslaget hade varit acceptabelt om det hade gjorts med en makthavare – det vill säga en företagsledare eller en politiker.” Det är nämligen ”makthavare” som satir ska rikta sig mot, menar de, helt i linje med den snitslade satirbana som leder bakåt mot namn som Swift och Dickens.
Ellung och Stenholm (i en svensk variant av tv-serien ”Mupparna” skulle de här herrarna passat ypperligt som de griniga gubbarna på balkongen, medan vi skulle ha gestaltat den packade kocken och killen med kroknäsa som spränger saker) personifierar en trött, icke-receptiv inställning till satiren, där saker bör passa in i ett redan lagt pussel.
Det som Mupparna Ellung/Stenholm tycks ha missat är att en ”makthavare” år 2002 kan anta myriader av skepnader. När satirens karta för första gången ritades var begreppet ”makthavare” enklare att definiera än i dag, då ett nytt medielandskap har pulvriserat makten till oigenkännlighet. Trots detta menar våra vänner Mupparna uppenbarligen att satirkartan bör förbli oomritad. Företagsledare och politiker.
Jajamensan. Välkommen till 2002, där Robinson-Jan-Emanuel och Paolo Roberto är på väg in i riksdagen och där Alice Bah leder partiledardebatten. Och välkommen till 2002, där ”Robinson-Emma” självfallet är en större makthavare för många unga än en riksdagsledamot eller en Percy Barnevik. (Hon har även själv titulerat sig ”en förebild för unga tjejer”.) När Mupparna likväl, enfaldigt nog, hävdar att vi ”sparkar nedåt” bevisar detta med skoningslös tydlighet att tanken på ”Robinson-Emma” som makthavare aldrig äntrat deras status quo-präglade satirmedvetanden.
Vi har på vår fritid tacklat Mupparna var för sig.
Vi har mejlat Mupp-Stenholm med en uppriktig fråga om varför han tycker att vi sparkar nedåt mot Emma, och om han inte själv inser vilken rå, implicit omyndigförklaring han kastar i ansiktet på henne när han i Expressen säger ”sparken riktas definitivt nedåt”? Vi har emellertid bara fått indignerade oneliners av ”sluta mejla”-karaktär till svar.
Vi har också fajtats med Mupp-Ellung, i tidningen Resumé (mediebranschens motsvarighet till Se & Hör). Ellung sade sig där vara glad för att vi – när vi tog oss an honom – äntligen hade börjat sparka uppåt. Vi skickade då raskt iväg ett mejl även till honom, där vi bad honom förklara varför det är att ”sparka uppåt” när man ger sig på Göran Ellung, berusad av sitt skrås inbillade betydelse, men att ”sparka nedåt” när man ger sig på Emma Andersson. Inte heller detta mejl besvarades.
Allt det här skulle vara ett ganska akademiskt problem (som vi kunde rett ut över en Rolling Rock med Mupparna på pressklubben), om det inte redan antagit större proportioner än så, och dessutom framavlat ett oroväckande embryo till moralpanik som nu breder ut sig på ledarsidor, kultursidor och nyhetssidor.
Våren 2002 trippas det på tå i det här landet.
3 Det skrivs indignerade krönikor när den oblygt sexistiske, ex-ny demokrati-ledaren Bert Karlsson får lite rött puder i ansiktet.
3 När vi skojar med Se & Hörs redaktionschef Rolf Qvale tillåts han som trovärdigt offer gråta ut i Expressen.
3 Socialdemokraten Sonja Fransson efterlyser en ny, makaber lagstiftning som i praktiken förbjuder komiker att driva med andra människor, om de inte frågar om lov först.
3 Och – kanske mest oroande – på grund av den skevt skenande moralpaniken väljer nu TV4 att stoppa några av inslagen, sedan de på kvällstidningsplats kritiserats av människor som inte sett dem (!), detta trots att kanalens inställning tidigare varit: ”Vi vill inte definiera några gränser för hur långt humor kan gå.”
Det här är allvarligare än man kan tro, och det handlar om oändligt mycket mer än vårt lilla program, som de facto bara är televiserad underhållning som man kan tycka är hur rolig eller hur tråkig som helst.
För när yttrandefrihetens självutnämnda gränsdragare piskar upp moralpanik genom att utse sig själva till enväldiga domare över vad som är rätt/fel att skoja om urholkar detta i praktiken yttrandefriheten.
Självfallet har Mupparna – och andra narkoleptiker – rätt att säga: ”JAG tycker PERSONLIGEN att det där är att sparka nedåt”, men de ska akta sig väldigt noga för att stipulera någon form av objektiv ”sanning” genom att säga: ”Det där ÄR att sparka uppåt och det där ÄR att sparka nedåt.” Mupp-Olle är förvisso unik, eftersom hans jobb går ut på att göra sådana här bedömningar, men han har i och med fallet Emma Andersson visat sig inkapabel till detta, då han uppenbarligen saknar förmåga att uppdatera sin bild av en omvärld som håller på att rusa ifrån honom.
Nästa naturliga angreppspunkt från Mupparna – när de så småningom insett att Emma Andersson ÄR en makthavare – blir möjligen att vi gör ”fel” när vi driver med ”vanliga, okända människor” fjärran från offentlighetens lockande svepljus. Vi vill klargöra att vi självfallet är villiga att skoja även med dem, eftersom vi inte köper den märkliga tesen att ”om en person har blivit känd så är det i sig ett så behagligt tillstånd att okända människor på något sätt måste kompenseras, och detta kan enklast ske genom överenskommelsen att Kända Människor Får Tåla Vad Fan Som Helst”. I en anda av att alla människor är lika mycket värda måste grundtesen givetvis vara: Kan man driva med en människa kan man driva med alla människor.
Ja ja.
Allt rullar vidare, och alldeles utanför flyger hela livet förbi. Ikväll, 22.30, tar vi farväl för den här gången. Vi gör det med hjälp av bland andra Birgitta Dahl, för att sluta en cirkel eller två. Vi använder oss däremot inte av löständer eller annan lyteskomisk rekvisita, utan ordnar istället ett godisregn i riksdagen, lite senare följt av en enkel fiskdamm på regeringskansliet. Satir? Nonsens? Vad säger Mupparna?
Henrik Bastin, Filip Hammar , Fredrik Wikingsson
Upphovsmän, ”Ursäkta röran! (Vi bygger om)”