Europas vänster måste vakna
Jean-Marie Le Pen ställer Europas vänster inför en akut utmaning.
Hur ska den alltmer populära och allt aggressivare europeiska högern bemötas?
Storbritannien är det mest intressanta laboratoriet i Europa för ny vänsterpolitik.
Aftonbladet Debatt publicerar i dag exklusivt en text av Denis MacShane, minister vid brittiska UD.
Europeisk vänster måste göra upp med sin enkelspåriga anti-amerikanism och nedlåtande attityd till Tony Blairs försök till en ny socialdemokrati, skriver han.
Jean-Marie Le Pens chockerande framgång i Frankrike borde fungera som en väckarklocka för Europas vänster.
Med anti-europeiska, anti-globaliserings- och antisemitiska budskap lyckades Le Pen peta ner den demokratiska vänstern till tredje plats. Jacques Chirac kommer inte att ha några svårigheter att vinna den andra omgången av presidentvalet, men katastrofen för den europeiska vänstern får för den skull inte glömmas.
Den demokratiska vänsterns partier står vid ett vägskäl. I Italien, Danmark, Österrike, Norge och Portugal har högern kapat åt sig makt. I Spanien är det socialistiska PSOE i opposition. I Holland är Wim Koks långa hegemoni bruten. I Frankrike har Jospins socialism förödmjukats. I Tyskland står Gerhard Schröder inför ett tufft val.
Nu, i början av det nya århundradet, måste Europas vänster besvara två frågor:
1Varför har så många socialdemokratiska partier förlorat regeringsmakten? För bara några år sedan tycktes vi befinna oss i början på en ny era av progressivt styre.
2 Vad ska vi göra för att återfå entusiasmen för den demokratiska vänstern? Hur ska vi övertyga väljarna om att vänstern kan regera?
Förlusten av regeringsmakten går att analysera ganska enkelt – vi kan jämföra med de socialdemokratiska partier som har bevarat väljarnas förtroende. Misslyckandena hittar vi bland dem som, liksom Jospins parti socialiste, har upprätthållit en defensiv politik baserad på statssocialism. Detsamma gäller försöken att bygga koalitioner på ett existerande status quo. Försvar av det förgångna och motstånd mot modernitet leder till vänsterns självförstörelse.
Varhelst partiledare har omfamnat det förflutna – av bekvämlighetsskäl, för att det är enklast att tillmötesgå kraven från gamla partikamrater – har man tappat kontakten med nya generationer, nya kulturella strömningar, och det nya icke-vita, icke-manliga, icke-fackanslutna Europa.
De historiska europeiska vänsterpartierna har nu ett ansvar att omdefiniera sitt uppdrag och ännu en gång visa sin kapacitet att locka till sig majoriteten av väljarna. Högerns politik blir allt mer populistisk, chauvinistisk och aggressiv, med ett förakt för idéerna om att vi lever i ett samhälle, att ojämlikheter bör bekämpas och att gemensam, kollektiv handling för det allmännas bästa är något som är värt att uppmuntra.
Storbritannien är det mest intressanta laboratoriet i Europa vad gäller prov av ny vänsterpolitik. Det finns kritik mot Tony Blairs moderna vänsterhållning både i Storbritannien och i övriga Europa. Liksom Willy Brandt och Felipe Gonzalez på sin tid har Blair format en ny reformistisk vänsterpolitik som ökar värdet på det gamla labourpartiet.
Under de tämligen korta perioder som det gamla labour tilläts regera lyckades man genomdriva en del avgörande sociala reformer, men eftersom partiet inte var förmöget att bygga en stödkoalition bortom en snäv fackföreningssfär och eftersom fackföreningarnas krav ökade ju mer labour gav så kunde 1900-talets socialdemokrati endast behålla makten under korta perioder. Sedan återvände högern. Den moderna brittiska socialdemokratin, däremot, söker en slags permanent reformism som ofta är obekväm för dess egna anhängare.
Vilka är då huvuddragen i 2000-talets socialdemokrati?
1Arbetarna måste ha arbete
Arbetare utan sysselsättning blir passiva, beroende av statliga bidrag och mottagliga för populistiska budskap.
I Storbritannien har Tony Blairs moderniserade socialdemokrati skapat den lägsta arbetslösheten bland alla de stora EU-länderna, till och med lägre än i USA. Detta kräver ett reducerande av de barriärer som hindrar nya arbetstillfällen från att bli till – barriärer som skapades för ett gammalt system – och en uppmuntran av de nya jobbskapande entreprenörsklasserna.
2Ett tydligt program för socialt partnerskap
Sedan 1997 har Storbritanniens fackföreningars konfederation (TUC) argumenterat för 26 nya lagar och dekret som stöder arbetarnas och fackets rätt på arbetsplatsen. Fokuseringen på att arbetarna måste ha arbete har stärkt fackföreningarna som nu har åtta miljoner medlemmar med arbete.
3Ett engagemang för ekonomisk reform
Den moderna ekonomin är inte längre baserad på tillverkningen av saker utan på användandet av intelligens. Den kräver många aktörer, den måste gå från dödfödda verksamheter baserade på bidrag eller dold protektionism till att förbättra kvaliteten och variationen i utbudet genom skoningslös konkurrens.
4Stöd för och reformering av offentliga tjänster
Bra offentliga tjänster är kärnan i kontraktet mellan socialdemokrati och väljare. Under Tony Blair är Storbritannien det enda stora G8-land som ser en substantiell ökning i investeringarna i skola och hälsovård sedan 1997. Vi har 140 000 fler offentliganställda i Storbritannien i dag jämfört med för fem år sedan. I år har löneökningarna i offentlig sektor varit större än i den privata sektorn. I det budgetprogram som lades fram i förra veckan utlovade labour stora ökningar i resurserna till sjukvården, finansierade av skattehöjningar för de rika. I brittisk socialdemokrati är sjukvården en offentlig nyttighet som inte ska få kontrolleras av privata försäkringsbolag eller läkemedelsföretagens intressen.
5Ett internationellt engagemang
De bästa länderna är de som är mest internationalistiska. Under Tony Blair har biståndet till andra länder ökat med 45 procent, Storbritannien har åtagit sig att helt och fullt deltaga i det europeiska bygget och vi har ett nära samarbete med samtliga EU-partners. Jospin ville ha ett Europa à la francaise, han förstod inte att Europa måste reformeras för att bli lika dynamiskt och konkurrenskraftigt som USA.
Den brittiska och europeiska vänstern måste undvika den enkelspåriga anti-amerikanismen, även om vi på många punkter – Kyoto, den internationella brottsdomstolen, protektionismen i stålhandeln – vill se ett USA som följer internationella regler.
Men utan Förenta staterna skulle talibanerna fortfarande styra Afghanistan. På 1990-talet lät Europa Balkan förfalla till folkmord och etnisk rensning. 1900-talets europeiska socialdemokrati undvek de svåra frågorna om globalt ansvar och vilka medel som krävs för att genomdriva internationell rätt. Men den moderna socialdemokratin får inte begränsa sig till bistånd till fjärran länder och stöd till NGO-konferenser.
Två gånger nu – 1997 och 2001 – har de brittiska väljarna gett sitt stöd till Tony Blairs försök att definiera en ny socialdemokrati med specifikt brittiska förtecken. Trots denna framgång har den europeiska vänstern ofta haft en nedlåtande attityd till Mr Blair.
Vi behöver en ny dialog mellan de partier som utgör den europeiska vänstern. Syftet för en sådan dialog är att skapa ett Europa med full sysselsättning, med sociala rättigheter och kulturellt oberoende. Vänstern måste bli mer internationalistisk, mer socialt engagerad och mer intresserad av framtiden än av det förflutna. Vi behöver en ny socialdemokrati för ett nytt århundrade. Denna uppgift har blivit än mer angelägen efter katastrofen i Frankrike.
Dr Denis MacShane, Minister vid brittiska utrikesdepartementet Parlamentsledamot för labour