Billiga kläder – till vilket pris som helst

Lisa Magnusson attackerar klädindustrin

Lisa Magnusson.

Hej, det är jag igen. Lisa. Eller Den Bittra Jävla Manshatande Mensfittan, som en del av läsarna föredrar att kalla mig. Den här gången skulle jag vilja prata om vad vi har på oss.

Sådär nån gång i halvåret kan man ju läsa om stackarna som syr våra kläder, ja vi snackar kvinnor som slavar för ångan av en spottstyver och rent allmänt behandlas som skit.

Någon som aldrig har hört talas om det där? Nej, just det.

Men varje gång någon tar upp det låter de stora klädkedjorna lika förvånade.

"Va? Jo, fabrikerna råkar visserligen ligga i u-länder, men vi har faktiskt besökt dem och då såg det okej ut, alla log och våra inspektörer blev bjudna på lunchbuffé, det var jättetrevligt."

Vi bara: Mm, säkert.

Vi tror dem inte. Ändå händer inget.

Själv älskar jag verkligen de där klädaffärerna. Visserligen är plaggen av usel kvalitet men jag blir ändå ”åh, 199 spänn för en tröja!” och får dollartecken i ögonen. Det är ju så billigt, och fastän jag fattar varför det är så billigt så struntar jag i det, för det viktigaste för mig att få en skamsydd tröja till fyndpris. Så solidarisk är jag.

Och jag orkar inte tänka på det där andra jag har hört.

Nåt jag däremot ids störa mig på, förmodligen för att det är så konstant i-mitt-ansikte, är den där jävla underklädeskampanjen som en av klädmånglarna har för vana att köra varje jul.

Man kan verkligen fråga sig vad det är den där reklamen egentligen försöker sälja, och till vem. Det är så sädigt.

Men det är som att vi har bestämt oss för att det är okej, bara för att vi inte orkar hålla på och tjafsa. Den retuscherade Barbie-bruden behöver aldrig försvara sig med urskuldande uttalanden om att ”det var bara en kul grej och bilderna blev fina”.

Nej, vi kommer att hålla oss på mattan, oavsett vad de gör, de där klädkedjorna, och det vet de. Inget spelar nån roll. De skulle kunna sälja jackor i spädbarnsskinn utan att vi skulle säga nåt.

Vi vill ha billiga kläder till vilket pris som helst.

Veckans bästa:

Att Åsa Linderborg äntligen fick pris för sin fantastiska bok "Mig äger ingen".

Veckans sämsta:

Att den parisiska polisen slänger hemlösa demonstranter i floden Seine. Det hade varit snällare att skjuta av dem direkt än att utsätta dem för en kallsup av den där grumliga giftiga gojan.

Följ ämnen i artikeln