Låt hjärtat va’ me’ i travsporten
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-03
Laila ringde, hon var oerhört upprörd. ”Jag brukar spela på trav”, sa hon, ”det är bra för hjärnan, då får jag tänka lite.” Men nu hade hon tappat lusten, hon hade sett ”Kalla fakta” med reportaget om djurplågeriet inom travsporten. ”Jag önskar”, sa Laila, ”att kuskarna som slår sina hästar också får smaka på spöet.”
Reportaget i ”Kalla fakta” har varit nyttigt. Det är ingen nyhet att många travhästar far mycket illa. Däremot har ”Kalla fakta” fått oss att se vad många faktiskt blundar för. Självklart vet travfolk om att hästarna plågas. Att de börjar träna dem som ettåringar och att många är korv redan innan de fyllt tre år. De är slutkörda, sönderstressade och trasiga.
Elittränarna är ofta väldigt hårda. Jag hör många travhästägare – av den mjukare sorten – som drömmer om att få en riktig vinnare, men som drar sig för att skicka sina hästar till proffsen för träning. Alla vet att hästarna med stor sannolikhet kommer att köras sönder. Väldigt många bryr sig inte. De slaktar bara hästen och köper en ny.
Men det finns också både kuskar och tränare som har hjärtat med sig i sporten – och hjärnan, ska jag väl tillägga. Där pengar inte är allt utan att vägen till framgång bygger på harmoniska hästar.
”Om jag vore stalltjej”, sa Laila, ”då skulle jag välja Järvsöfaks. Vilken häst!”